Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Tänk dig att vakna efter en natt med dålig sömn på grund av smärta. Kroppen är så stel att du först bara ligger där, krampande och tung av en influensaliknande känsla. Musklerna brinner, domnar och ömmar. Till slut förmår du kanske, kanske stiga upp. Varje gång fötterna nuddar golvet känns det som att trampa på LEGO-bitar. Listan över hur dagen skulle kunna börja för en fibromyalgiker kan göras lång och att hantera både svår Fibromyalgi och psykisk ohälsa med utmattning/utmattningsdepression gör det extra tungt. 

Jag vet att många är less på att höra om psykisk ohälsa, utmattning, stress, värk och smärta, att man bara borde rycka upp sig men jag önskar att fler förstod att man bara kan rycka upp sig om det finns någon mer kraft kvar eller smärta inte för hög. 

Att hela tiden få råd och tips om kosttillskott, vitaminer, vätskeersättning, artiklar någon läst, jag behöver absolut inte fler goda råd om hur jag ska hantera min sjukdom, smärta och värk, det blir lite överväldigande och svårt att ta in, jag tar tacksamt emot tips och råd, absolut, men jag försöker hela tiden att acceptera min sjukdomsbild och hur jag ska hantera den i vardagen, jag behöver inte en massa tips om att prova yoga eller mindfulness hit, CDB-olja eller msm-pulver dit. 

Det är jättebra att CDB-olja, yoga, mindfulness, vitaminer, kosttillskott eller hårdträning funkar för just Dig men jag försöker hela tiden hitta mina egna vägar, jag har provat mig fram och tror nu att jag vet vad som funkar för mig. 

Träning i form av långa promenader i naturen med hunden och min kamera är väldigt rogivande och ger inget stresspåslag, att promenera och röra på mig har hjälpt mig väldigt mycket. 

Med det har jag fått både andning, återhämtning, en stund för mig själv, tystnad och aktiv vila, vilket är nödvändigt för att få vardagen att rulla på. 

Kosten har jag också lagt om helt, jag har testat mig fram och nu äter jag en slag kombinerad LCHF med antiinflammatorisk kost, det funkar bra för kroppen och minskar värken i kroppen även om den inte försvinner helt. 

Min blogg så klart, att kunna skriva här och dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser runt att leva med denna osynliga sjukdom hoppas jag skapar en bättre förståelse både i samhället men också i vården. 

Som utbränd med kronisk värk och smärta vill jag inte höra hur pigg jag ser ut, det ofta motsatt effekt och jag som kronisk sjuk måste bemöta er alla okunniga och det är då lätt att jag känner mig misstrodd eller ifrågasatt. 

Ibland i livet hamnar vi i situationer där det inte finns några lösningar. Sorg, utmattning, depression och andra svåra tillstånd kan inte ”lösas”. Istället är det helt andra fokus som ofta fungerar: Att lyssna och acceptera att läget är precis som det är. Våga bara finnas där och ta emot. Lita på att det räcker. Försöker man ”lösa” stark inre stress ökar bara stressen. 

Något som är absolut förbjudet att säga, en oskriven regel, är du vill byta mina dagar mot dina för det är så skönt att slappa det visar bara vilken dålig koll du har, och hur empatilös du är.

Tänk dig att ha extrem mjölksyra i hela kroppen, sådär så att man knappt kan gå eller röra sig – hela tiden. Du vet inte om benen kommer lyda dig när du ska gå. Samtidigt som det kliar och pirrar innanför huden. Det är som om all energi sugits ut med en vakuumsug – i din hjärna och hela din kropp. Samtidigt som du har hjärtklappning, svettas och allt snurrar.

Tänk dig att inte kunna tänka, att glömma bort ditt personnummer, att inte kunna prata för att du inte minns orden. Att ha svårt att sova, att det känns som om du ska bli galen fast du inte orkar bli galen.

Utmattning och kronisk sjukdom beror på att man varit för stressad under för lång tid. Att läka kan handla om månader, år eller en hel livstid. Det här sliter enormt på hjärnan och kroppen. Utmattningen kanske inte varat så länge, men den successiva vägen dit har ofta varit lång. Hjärnan och kroppen behöver lång tid på sig att läka. Att vara sjukskriven på heltid i fyra månader till ett år är inte ovanligt. Och man blir ofta aldrig som förut. Som sjuk är man ofta själv väldigt rädd för de här frågorna: Hur ska det bli sedan? Kommer det alltid vara så här nu?

Men hjärnan har en enorm kapacitet till läkning. Även om de allra flesta blir mer stresskänsliga än innan utbrändheten.

Många som blir kroniskt sjuka hamnar där för att de är för starka och envisa – för länge. Det är också vanligt att ha en prestationsbaserad självkänsla. Att då sakta ner på tempot kan kännas som en omöjlighet – eftersom man är förblindad av sin egen självbild där ens värde avgörs av hur mycket man presterar och räcker till åt allt och alla.

Det är väldigt svårt att förstå hur det är att vara utbränd och kroniskt sjuk, om man inte varit där själv. För den som är sjuk är det ofta extremt skrämmande att plötsligt inte orka, att den energi som man trott varit gränslös visat sig vara begränsad.

Att bli utmattad kan bero på att man haft för mycket energi – att man därför kunnat pressa sig själv så hårt, så länge. 

Vi har alltid bilder av hur saker och ting ska vara; hur en människa som har sorg ”ska” bete sig, hur en utbränd ”ska” vara och så vidare. Var medveten om dina egna föreställningar, det hjälper dig ifrågasätta dem.

En oerhört viktig del i tillfrisknandet är så kallad aktiv återhämtning. Det innebär att man ska göra saker som ger energi, i den mängd man orkar och som känns bra. Att vara utomhus dagtid och röra på sig i ett makligt tempo är en jätteviktig bit i rehabiliteringen. Man kan inte vila sig frisk från utmattning eller kronisk värk.

Ofta kommer vi att tänka på egna exempel när vi pratar med någon som har det svårt. Det är helt naturligt eftersom hjärnan hela tiden söker efter referensramar, som den uppfattar liknar det som berättas för oss. Ibland kan det också bli så jobbigt för oss själva när någon vi tycker om mår dåligt – att vi försöker dämpa vår egen ångest, som väcks, med att antingen komma med förslag på lösningar eller dra upp exempel på liknande situationer.

Låt exemplen som kommer upp i huvudet få finnas där bara. Men agera inte på dem, berätta dem inte. Det kommer inte hjälpa mig som sjuk att få höra dem, tvärtom. Hur tror du det känns att få höra om andras elände, när man själv är vettskrämd för att aldrig bli bra igen?

Ta det här med vänskapsrelationer, i vanliga fall fungerar det att man hör av sig varannan gång, jag förstår om du känner dig sviken när jag plötsligt sluta höra av mig eller aldrig vill följa med på en fika eller något annat kul.

Ta inte det personligt för det har inget med dig att göra. Jag vill ha kvar dig som vän men jag har inte orken att ta initiativ till det. 

Som kroniskt sjuk kan det kännas extremt stressande att ens behöva tänka på att man borde ringa någon eller att boka in tider då man ska ses. Ibland orkar jag inte ens prata i telefon, eller svara på ett sms.

Att säga att utbrändhet eller kroniska sjukdomar egentligen inte finns eller att jag hittat på hur jag känner och mår är också en sån där oskriven regel att du inte säger, det visar återigen på okunskap och jag tycker du ska läsa på innan du dömer.  

Har man själv aldrig ens närmat sig känslor av ångest, orkeslöshet eller smärta och har en självbild som bygger mycket på att köra på, prestera och vara kapabel – så kan man bli dömande när andra mår dåligt eller har ont. 

Du får naturligtvis tänka vad du vill. Men var medveten om att du har dömande tankar. Utbrändhet, eller att må dåligt på andra sätt, har inget med svaghet att göra. Det kan hända vem som helst, dig också.

 Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Alla Ni som känner någon med utmattningsyndrom eller upplevt/upplever det själva, kanske lever ni med någon annan kronisk sjukdom som gör att ni är förhindrad eller begränsad i er vardag, Ni vet exakt vad jag pratar om nu i det här inlägget .. 

Den där plötsliga känslan som sköljer över en och tårarna som börja rinna innan man ens hunnit tänka klart tanken. 

Jag längtar efter mitt liv!

Jag vill att allt ska vara som vanligt. 

Jag vill ha tillbaka min energi och klara av saker alldeles själv, utan hjälp, precis som förut. 

Jag vill ha energi för att drälla runt på stan, ta en spontanfika med barnen eller en god vän, shoppa och strosa runt. 

Jag vill kunna jobba och tjäna pengar, skratta med kolleger och gå på after work. 

Jag vill ha tillbaka min energi så jag orkar dansa, styrketräna, cykla, köra bil och kunna göra vad jag vill. 

Jag vill göra allt som förut utan att kroppen ska hindra mig, jag vill ha tillbaka min energi så jag orkar engagera mig tillräckligt mycket i barnen och deras framtid. 

Jag vill inte bryta ihop mitt under ett utvecklingssamtal eller inte känna mig stark nog för att delta i ett föräldramöte. 

Jag vill ha tillbaka mitt liv! 

Jag vill bara känna mig som alla andra för en dag. 

Jag vill kunna gå ut i det fina vintervädret eller kanske ha orken att åka lite skidor. 

Jag vill kunna njuta av den vackra naturen och solen som värmer, utan att kroppen skriker eller gör ont. 

Men aktiviteter som skidåkning eller långpromenader, högintensiv träning eller vara social för länge ger mig bakslag som gör att jag ligger i flera dagar efteråt, social baksmälla.

Ingen förstår hur det är att vara fast i sin egen kropp, ingen förstår hur det är att leva med smärta mot sin vilja och göra dumma val för att man önskar kunde leva som alla andra. 

Hmmm livet .. 

Men jag är glad för de få stunderna av glädje jag får när jag orkar ta en promenad med hunden, ta en spontanfika på stan med en vän eller min mamma, de gångerna jag orkar följa med och handla eller när det finns energi att ta med kameran ut i naturen och fota lite. 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Jag kan se allt annat än sjuk ut vissa dagar om jag vill .. om jag ska handla eller besöka någon  .. 

Jag kan se pigg och fräsch ut, jag gråter inte för tillfället och ögonen kanske till och med lyser lite. 

Det du ser i mitt yttre är det du relaterar till dig själv, det du inte vet är jag har varit tvungen att planera hela förmiddagen fram tills jag skulle åka för att inte vara ur gängorna. Jag har fått vila efter varje moment som består av toalettbestyr, frukost, påklädning, bäddning mm .. Just för att jag inte klarar av att göra allt i ett svep inom 1 timme som jag gjorde förr, innan jag kraschade och blev sjuk.

Under handling eller besök har jag ofta fullt upp med att koncentrera mig på vad som sägs eller på omgivningen och jag har ofta händerna hårt knutna.

Efteråt har jag blöta ringar under armarna och jag är helt slut, det är som en tyngd med bly som intagit min kropp oc jag vet inte hur jag ska göra för att komma hem fort nog så jag kan lägga mg. 

Jag orkar inte hålla mig upprätt längre och all energi är nu uttömd för den här dagen och troligtvis för ett par dagar framåt. Jag vill inte ha en massa tycka-synd-om-Mig kommentarer eller så utan bara lite förstående för att jag inte är så aktiv längre och förstående varför jag inte är så sällskaplig nu för tiden.

Det gör mig så ont att inte bli förstådd, att bli misstrodd. Jag är inte hemma för att det är kul, mina dagar är allt annat än roliga och skulle lätt byta med någon så jag orkade kliva upp ur sängen varje dag, gå ut på en promenad, umgås med vänner, ha aktiviteter på kvällarna men det orkar inte jag.

Vissa dagar tar jag mig inte ens upp ur sängen, vissa dagar kanske jag tar mig upp men jag går i pyjamas hela dagen, jag orkar inte alltid svara i telefonen eller gå ut på gården. 

Men det syns inte utanpå därför finns det inte enligt många .. 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över