ram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Att leva ett helt liv och känna att något är fel, att man inte är som alla andra, utan att få en diagnos är såklart väldigt jobbigt. 

Jag var runt tonåren när jag började märka av att något inte var som det skulle. Som tonåring så funderade jag kanske inte så mycket på att det kunde vara en sjukdom utan grubblande väl mer i allmänhet över min existens och varför jag aldrig riktigt kände att jag passade in. 

Runt den här tiden i mitt liv så såg säkert allting helt normalt ut utifrån. Jag hade vänner, på fritiden, aldrig i skolan, skolan gick hyfsat bra och jag hade fritidsintressen. Men inuti mitt huvud så var det en helt annan historia, 

Jag kände mig väldigt ensam, trots att jag hade både familjen och en del vänner. 

Jag fick aldrig de höga betygen jag förväntade mig själv att få trots att jag kämpade så, jag var inte helt dum men förstod aldrig riktigt varför jag inte fick dom. 

Jag har alltid haft extrem prestationsångest och oroar mig hela tiden för allt. Jag känner av min omgivning hela tiden och scannar känslor och vibbar från dom runtomkring mig. Jag ligger hela tiden ett steg före, inne i huvudet, och vet oftast vad som ska hända och ske innan det gör det. 

Det är oerhört stressande för mig och det är något jag fått hjälp att förstå nu på äldre dagar. 

Jag har stressat så här hela mitt liv, jag får ofta magont, huvudvärk och extrem trötthet av all stress och oro, tröttheten är det som varit värst. 

Jag har aldrig orkat umgåtts lika mycket som alla andra och det har därför ökat på min utanförskap hela tiden under hela mitt liv. 

Jag har alltid haft svårt för att minnas saker samtidigt som jag ältar saker till förbannelse, bearbetar genom att älta och fundera. Tankar som "kunde jag gjort annorlunda eller sagt andra saker". 

Att ständigt leva med en känsla av oro och misslyckande tär på både psyket och kroppen. 

Fysiskt så orkar jag inte heller som alla andra, jag kan hålla på ett tag, kanske går det att jag kan hänga med några aktiviteter men sedan blir jag "sjuk", jag får som "förkylning" och mycket mer värk. Till slut när värken och smärtan är så påtaglig och de ena symptomen avlöser det andra så blir jag så deprimerad och ligger bara hemma och gråter för att jag känner mig så misslyckad. 

Varför orkar jag inte som andra? 

Samtidigt så tycker omgivningen att jag mest är lat och engagerad. "Ryck upp dig nu"! har jag hört så många gånger så jag kan inte ens räkna. 

Under perioder har jag haft svårt att sova och fick till en början prova en massa antidepressiva som läkarna var snabba att skriva ut, dom hjälper ingenting och jag känner mest att jag går runt som med ett stort moln av bomull inuti huvudet när jag tar dom. 

Jag har kämpat hela mitt liv med att få läkare och sjukvården att lyssna på mig och ta mig på allvar, men det var alltid samma svar " Allt sitter i huvudet" "Fibromyalgi finns inte ens" "Smärtan kommer nog från överansträngning" "Gå hem och ta en Alvedon o vila så ska du se att det går över".

Jag är inte den som ger mig i första taget så jag tar tag i saker när jag "repat" mig under en tid så att jag kan börja om hela historien igen och igen och igen, kriga för mina rättigheter som kronisk sjuk.

Det har gått i cykler genom åren. Glad och med lite energi, börjar aktiviteter/träna/plugga, får ett bakslag och blir sjuk i "förkylningssymptom" som inte går över och blir till slut deprimerad. 

Sedan jag fick mitt första barn för 19 år sedan så eskalerade allt, ett barn får man inte ledigt ifrån. Man kan inte säga upp sig som mamma, ännu värre blev det efter dom andra barnen som föddes väldigt tätt. 

Men det var egentligen inte förrän 2014 som jag brakade rakt in i kaklet med full kraft, efter år som ensamstående med alla 5 barn, jobb, dagis, skola, plugga i två omgångar och samtidigt jobba för att inte studielånet skulle äta upp mig. Jag kraschade, föll ihop, allt blev svart och vaknade upp på sjukhuset. 

Jag hade redan flera år tidigare tagit kontakt med läkare för att jag inte orkade mer, men svaren alltid desamma och till slut brakade allt och jag blev sängliggande. 

Här börjar min resa! Jag har själv haft aningar under åren om att det är Fibromyalgi jag har, hade även funderingar på Borrelia, ADD eller ME/CFS men jag var helt säker på att jag hade en diagnos. 

Efter första omgången med kampen mot sjukvården så började jag hitta mig själv lite, jag visste att det skulle bli en lång och krokig väg men hjälp skulle jag bara ha. 

Till slut, efter en massa tjat på sjukvården här utan resultat, skrev jag en egenremiss till en privatklinik i Göteborg, det var en enorm ansträngning för mig att resa och vara med om undersökningen men väl där var jag fast besluten att få en diagnos. 

Jag stod på mig, jag kände i varje ben i kroppen att jag måste få en diagnos, jag grät av trötthet när dom fysiska och psykiska testerna var över och dom kom fram till att jag har Fibromyalgi!

Den dagen när jag såg läkaren på privatkliniken skriva in min diagnos i min journal var vändningen för mig!

Äntligen fick jag bekräftelse utifrån någon annan att det inte var mig det var fel på! Jag var inte en lat och tråkigt person. Jag var inte oduglig människa som bara är trött jämt. Jag var inte den dåliga anställde som var sjuk jämt. Jag var inte den misslyckade föräldern som inte orkade med barnen hela tiden eller deras föräldramöten/utvecklingssamtal. 

Jag har en kronisk sjukdom! Jag har Fibromyalgi! Det är sjukdomen som är alla dessa saker som jag identifierat mig med hela mitt liv, inte jag som person. För mig var det en uppenbarelse att få diagnosen på papper. Att äntligen få en förklaring och en ryggrad att luta mig mot. Nu kan jag "försvara" mig mot dom runtomkring mig.

Jag är en smart och kreativ människa som älskar att fotografera och att skriva, allt det andra, tröttheten, den så kallade "latheten" och svårigheter att komma ihåg och komma igång, det är Fibromyalgin ( och eventuellt en eller annan diagnos till ).

Nu, sen jag fick diagnosen, kan jag äntligen känna mig som en person! 

Jag behöver inte längre säga elaka saker till mig själv inuti huvudet, den där inre rösten ni vet! 

Nu tränar jag min inre röst på att säga snälla saker, jag påminner mig själv hela tiden att jag duger och när jag mår som sämst får jag bakslag. Men jag är äntligen JAG igen! 

Min diagnos är min ryggrad! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    
Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.   

Alla Ni som känner någon med utmattningsyndrom eller upplevt/upplever det själva, kanske lever ni med någon annan kronisk sjukdom som gör att ni är förhindrad eller begränsad i er vardag, Ni vet exakt vad jag pratar om nu i det här inlägget .. 

Den där plötsliga känslan som sköljer över en och tårarna som börja rinna innan man ens hunnit tänka klart tanken. 

Jag längtar efter mitt liv!

Jag vill att allt ska vara som vanligt. 

Jag vill ha tillbaka min energi och klara av saker alldeles själv, utan hjälp, precis som förut. 

Jag vill ha energi för att drälla runt på stan, ta en spontanfika med barnen eller en god vän, shoppa och strosa runt. 

Jag vill kunna jobba och tjäna pengar, skratta med kolleger och gå på after work. 

Jag vill ha tillbaka min energi så jag orkar dansa, styrketräna, cykla, köra bil och kunna göra vad jag vill. 

Jag vill göra allt som förut utan att kroppen ska hindra mig, jag vill ha tillbaka min energi så jag orkar engagera mig tillräckligt mycket i barnen och deras framtid. 

Jag vill inte bryta ihop mitt under ett utvecklingssamtal eller inte känna mig stark nog för att delta i ett föräldramöte. 

Jag vill ha tillbaka mitt liv! 

Jag vill bara känna mig som alla andra för en dag. 

Jag vill kunna gå ut i det fina vintervädret eller kanske ha orken att åka lite skidor. 

Jag vill kunna njuta av den vackra naturen och solen som värmer, utan att kroppen skriker eller gör ont. 

Men aktiviteter som skidåkning eller långpromenader, högintensiv träning eller vara social för länge ger mig bakslag som gör att jag ligger i flera dagar efteråt, social baksmälla.

Ingen förstår hur det är att vara fast i sin egen kropp, ingen förstår hur det är att leva med smärta mot sin vilja och göra dumma val för att man önskar kunde leva som alla andra. 

Hmmm livet .. 

Men jag är glad för de få stunderna av glädje jag får när jag orkar ta en promenad med hunden, ta en spontanfika på stan med en vän eller min mamma, de gångerna jag orkar följa med och handla eller när det finns energi att ta med kameran ut i naturen och fota lite. 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Att leva med Fibromyalgi är som att leva ett annat liv, allt blir förändrat. Man kan inte göra saker som man kunnat förut dels för smärtor, för att orken inte lika stor och för att hjärnan inte är lika alert som förr.
Fibromyalgi är inte en psykisk sjukdom men alla besvär som ryms inom diagnosen, som inte går att bota kan ge psykiska besvär. Kännetecknande för Fibromyalgi är olika typer av smärtor och värk, kraftlöshet och trötthet, koncentrationssvårigheter, ömhet, ökad känslighet för väderomslag och för olika vädertyper, köld, blåst och ibland, som för mig även värme, det blir mer värk och besvär och svårighet att koppla av, känslighet för fukt, (o)ljud/ljus/ dofter, sömnproblem, svullnad i händer och fötter, fumlighet (på grund av svullnad), mag- och tarmproblem, viktproblem, yrsel, förvirring, skuldkänslor. Besvären skiftar från dag till dag, till och med från en stund till annan och det är svårt att planera för aktiviteter, man vet inte om det går att genomföra, man blir ofta besviken om man sett framemot något och det inte fungerar som man har tänkt som t ex fester, som var roligt men som blir väldigt jobbigt för ”fibrosar”. Det kan ta så mycket kraft från en så att man blir bli liggandes sjuk i flera dygn. Det bästa är om man kan acceptera hur det är och leva därefter, det blir lite tråkigare men lugnare.
Man kan ha många symtom samtidigt eller var för sig eller färre symtom och det kan vara lika svårt för dem ändå, det är individuellt hur man upplever sina smärtor, det är många faktorer som spelar in som personlighet och orsakerna till att man blev sjuk.

Symtom

Symtomen är omfattande och besvärliga, det flyttar sig eller kan uppträda på flera ställen samtidigt, det varierar i styrka men finns där hela tiden, dag som natt:

Värk och smärta; molande, svidande, kliande, både yttre eller inre, ilande, tryckande, krampande, ömmande, skärande, brännande, domnande,  mm. Stelhetskänslor, rastlöshet, muskelryckningar, svullnad i fötter och händer, ökad känslighet för ljus/ljud/dofter/stress, tinnitus, feber eller feberkänslor, infektionskänsla, Colon Irritable, besvär från blåsan, hjärtrubbningar, andningssvårigheter, illamående, nedstämdhet, kopplad till smärtan, ångest,
dimsyn och värk/sveda och klåda i ögonen, yrsel, besvär från slemhinnor: ögon/näsa/ mun/underliv, eksem, kalla fingrar och tår…

• Trötthet som inte går att vila sig ifrån och som kan sitta i flera dygn.

• Kraftlöshet, matthet, orkar inte ”ta sig i kragen” eller kämpa emot. Upplevs som förlamande. Man blir svag i händerna, orkar inte få upp burklock eller bära som man orkat förut, tappar lätt saker, orkar inte göra saker som man gjort innan  t ex.

• Sömnproblem, värken och besvären gör det svårt att sova och kvaliteten på sömnen är sämre, djupsömnen är mer ytlig och det gör därför inte lika bra nytta.

• Glömska. Många är rädda för att man har Alzheimer därför att de inte kan komma ihåg ens de enklaste saker som namn, kända ansikten, händelser, mm.

• Koncentrationssvårigheter.  Svårt att följa med i en bok, man kan läsa en sida flera gånger men ändå inte veta vad man har läst, att lära sig nya saker, att finna ord.'

Diagnos

Diagnosen ställs genom att först genom prover och undersökningar utesluta andra sjukdomar och genom att undersöka vissa specifika punkter som ska ömma rejält och det ska vara minst 11 av 18, jag  hade alla 18, och sammanhängande generell smärta i minst 3 månader, fördelat över hela kroppen. Innan jag fick min diagnos var jag livrädd, jag tänkte på cancer och efter varje undersökning , röntgen eller prover som inte visade något, att det ”inte var något” tänkte jag ”de måste ha missat nåt och när de upptäcker det är det för sent”. När det gjorde så ont och var så besvärligt så måste det ju vara något.  Jag gick in i en svår depression, fick ångest och jag tappade livslusten.

Smärtorna kan kännas som att ha för små kläder på sig, som om de trycker och klämmer, även när jag inte har något på mig, det kan kännas som att ha 1000 nålar eller taggtråd under huden, det är hemskt smärtsamt.

Livet är svårare än innan sjukdomen och att inte bli trodd av sjukvården blir en extra börda att bära på, det är otryggt, det vittnar de som har Fibromyalgi som jag lärt känna med tiden. Det brukar ta lång tid innan man får diagnosen, ”fibron” syns inte i prover och inte utanpå, om man inte vet vad man ska leta efter, och det gör det extra besvärligt eftersom man ofta inte blir tagen på allvar eller trodd. Det är också jobbigt, att läkare, specialister och sjukgymnaster tror att man ljuger. För mig tog det över 15 år innan jag fick min diagnos, då hade jag varit hos specialister och på olika röntgenundersökningar, hos olika sjukgymnaster, tagit massor av blodprover, och till sist blev det ett besök på en privat klinik ( Gottfrieskliniken i Göteborg ) där jag äntligen fick min diagnos. Jag tyckte att det först kändes hemskt när jag fick diagnosen på papper, Fibromyalgi är kronisk och obotlig, det var vad man visste då och jag kände rädsla inför det, jag är så rädd för smärta, men jag kände också lättnad över att äntligen få veta vad det var som hade drabbat mig, att det var något, det jag mådde så dåligt av, det minskade i alla fall oron för andra farliga sjukdomar, i alla fall ett tag.

Tänkbara orsaker

Det som sägs kunna utlösa Fibromyalgi är infektioner, långvarig lokal smärta, skador som whiplash eller tennisarm, stress, kriser, psykiska trauman, tidiga psykiska trauman, överbelastning av intryck som ljud och ljus t ex. De som drabbas är ofta överrörliga, har en ambitiös läggning, är känsliga personligheter och ofta väldigt högpresterande.

Behandlingar

Det finns inga mediciner som botar Fibromyalgi, man vet inte riktigt varför sjukdomen uppstår och var den sitter i kroppen därför kan man inte sätta in botande mediciner, inte så enkelt som en infektion som man tar en kur penicillin och så blir man frisk igen. Men det finns en del både mediciner och behandlingar som kan lindra besvären. Värktabletter, antidepressiva mediciner, värme, massage, akupunktur, lpg.

• Det är viktigt att man rör sig trots att det gör ont. Lätt motion är bra, i form av promenader, simning i varmvattenbassäng, cykling, lättgympa. Man ska inte ta i för mycket direkt oavsett vad man väljer att göra utan börja mjukt och sedan sakta öka, kroppen måste hinna vänja sig vid varje steg innan man kan öka takten.

Jag vet att det inte är så lätt som en del läkare säger gällande att ”gå 30 minuter om dagen så blir det bra sen”, för mig krävdes det väldigt lång tids upparbetning för att komma till de 30 minuterna. Jag började med några steg och
ökade på undan för undan och lätt var det inte, och lätt är det inte alltid heller, det onda försvinner inte heller, det får man kämpa med, eller mot hela tiden. Det är inte farligt att få värk men blir det för illa så ska man inte hålla på, ”även en kort promenad är en promenad” det är bra att veta, man behöver inte gå jättemycket på en och samma gång, man kan dela upp det i flera små promenader om man känner för det, allt räknas.  Det finns de som klarar av mycket och på kortare tid också och allt är rätt, vi är alla olika och har olika smärtor och ork och det är viktigt att komma ihåg, att inte döma någon för att den inte klarar lika mycket, att den inte är lik någon annan, inte blir bra av
samma saker som andra, det är inte så enkelt, alla blir inte hjälpta av samma saker.  Likaväl som en del kan jobba och andra inte, det är 2 sidor av samma mynt, alla typer finns och bör accepteras för det de är, där de är.
Varmvattengympa och simning är bra men även om man inte känner smärtan lika mycket i vatten kan det bli för mycket och bli surt efteråt så även där behöver man ta det lugnt i början och öka efterhand.  Det är mina erfarenheter. Temperaturen på vattnet bör vara 32-34° för att vara behagligt.

• Taktil massage, lätt beröring över huden med goda oljor är skönt och välgörande och gör inte ont, inte så mycket i alla fall. Vanlig kroppsmassage gör jätteont, på mig i alla fall, och det kan ge feber och illamående om man tvingar sig till det. Fibromassage, bindvävsmassage, hotstonemassage och LPG är något jag tycker fungerar bra på mig och är behagligt.

• Alternativa behandlingar kan vara bra, som homeopati, healing, hälsokost och alternativmedicin, man får testa sig fram, det som är bra för en kanske inte är bra för andra. Vi är olika och svarar olika på olika behandlingar eftersom vi blev sjuka av olika orsaker och har olika ont. Det viktigaste är ändå att inte stressa runt efter en bot som kanske inte ens finns utan ge det man bestämmer sig för att testa tid, för det tar tid att hitta sin "grej", det tog lång tid att hamna i sjukdom och det tar minst lika lång tid tillbaka. Stress är förödande och det viktigaste är att hitta hjälp att hantera den och att hitta lugnet inom sig, det är i alla fall en början. Bra, tror jag.  Jag har stressat runt men de gör mig bara sämre, när jag inte märkte något eller blev sämre så slutade jag med det och började med något annat. Ge det tid är mitt råd. Välj sköna behandlingar och koppla av under tiden. Det har jag lärt mig är den bästa boten på smärtan just då.

• Terapi är bra, det finns många sorters terapi och många olika terapeuter, det kan vara samtalsterapi, kombinerat med avslappning eller massage, konstterapi. Det kan vara en bra hjälp att komma vidare i livet, kanske att hitta nya vägar när det vanliga livet har tvärnitat.

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

För ca 7 år sen när jag insjuknade i utmattning och fick diagnosen utmattningssjuk/utmattningsdepression var det ingen som pratade om eller ens förklarade vad hjärntrötthet var eller vilka svårigheten/symptom hjärntröttheten kunde medföra.

Ingen talade om att min hjärna är så pass slutkörd att den inte klarar av något av det som tidigare varit självklart.

Att sitta ute i friska och lyssna på fågelkvitter, känna vinden i ansiktet, prata med vänner, köra bil, titta på tv, allt sånt som tidigare varit rogivande och självklart ger nu motsatt effekt.

Så fort det blir för mycket intryck omkring mig, kommer illamåendet över mig tillsammans med panikångestattackerna, svårt att andas och flyktkänslan. 

I värsta fall får jag centrifughuvudvärk med kraftig svimningskänsla som är något av det värsta jag någonsin varit med om. Det kan bäst förklaras som att hela hjärninnehållet snurrar oerhört snabbt utan att få stopp på känslan för att det sedan ska kännas som man tuppar av. 

Min hjärntrötthet gör att körförmågan ibland sviktar vilket gör att jag inte klarar av att läsa av trafiken som dom människor som inte lever med hjärntrötthet. ( nu äger jag ingen egen bil för tillfället men lånar ibland min mammas bil ). 

Hjärnan kan inte sortera intrycken eller läsa av övriga trafikanter, cyklister eller övriga fordon eller bedöma avstånd för den delen.

När det blir så rusar alla intryck in i huvudet på mig men jag vet då inte vart jag ska göra av all information, så då avstår jag från att köra eller att ens överväga att låna bilen av mamma. 

Upplevelserna för mig blir att alla bilar kör så fasligt fort medan jag knappt kommer upp i 50kmh och vid trafikstopp kommer ångesten alltid krypandes med en känsla av att vara instängd och trängd. 

Hjärntrötthet påverkar hela ens väsen och är svår för omgivningen att förstå. Just för att den kan slå till från en sekund till en annan. 

Många tror att ens beteende är psykiskt när man inte orkar med allt som omgivningen tar som en självklarhet. 

Det gör att många vill pusha till aktivitet, social samvaro osv vilket är helt rätt om det handlar om depression men när det kommer till utmattning/hjärntrötthet är det faktiskt vila, vila, vila och återhämtning som gäller. 

Sen när energi finns ska det ske i små doser i den form hjärnan och kroppen klarar av, för tar man ut sig för mycket när det är en bra dag är chansen rätt stor att bakslaget kommer med besked. 

Det sjukvården missar är att informera om själva hjärntröttheten, samt att aktiviteter som vardagssysslor, arbete, studier, delta i samtal, läsa, se på tv och handla försämrar måendet. Hjärnan har inte kapaciteten för att hantera intryck och stimulans längre vilket gör att den mentala energin tar snabbt slut och det kan gå från en sekund till en annan. Oftast mår man bättre på förmiddagen, som jag gör, men strax efter lunch får jag stänga in mig med musik i öronen för stimulansen blir för mycket att hantera. 

Hjärntrötthet kan nog bäst förklaras som att man fått en stroke för känslan är att hjärntrådarna är av och inte alls fungerar som man är van vid. 

Att vara hjärntrött innebär att det inte går att vila sig från den med en kopp kaffe, en kort paus, en läs/tv stund eller tillsammans med någon annan. Även om man vill göra en massa aktiviteter, följa med på saker, umgås med familj och vänner, besöka caféer, restauranger och sånt så går det inte hur gärna man än vill. 

Omgivningen vill gärna puffa på om att man ska följa med i tron att det ska hjälpa vilket det säkert gör i vanliga fall, men inte när det handlar om hjärntrötthet. Utan tillståndet förvärras efter bara en kort stunds aktivitet, vilket gör att jag har avsagt mig all social kontakt med alla bortsett från min närmaste familj. 

Alla kalas, sociala aktiviteter, medbjudningar eller vad det nu kan vara har jag strukit från mitt liv för tillfället, tills det känns att jag kan hantera dom igen. '

När det är som värst känner jag mig hudlös, att skyddsmuren som annars finns omkring mig och studsar bort onödigheter inte finns kvar. '

Det jag behöver höra från sjukvården är det är total vila och aktivitetsförbud som gäller, tills jag har kapaciteten att utföra dessa handlingar igen utan bakslag men istället är jag duktig och går emot symptomen när jag kämpar mig iväg på alla kurser och behandlingar som vårdcentralen ordnar. 

Det bästa är att acceptera att hjärnan är överhettad och behöver all vila den kan få. Kör inte över signalerna, kämpa dig inte iväg när den mentala energin inte finns, kör inte slut på dig för att "behaga" omgivningen utan acceptera att det nu är så här. 

Det blir bättre även om det tar tid och vägen dit är garanterat lång och ibland plågsam och oerhört ledsamt. För man blir ledsen av att det som tidigare varit en självklarhet nu inte längre är det. Men det gäller att man tittar framåt och intalar sig att det kommer bli bra, att hjärntröttheten kommer sina ut och blir mer hanterbar. 

Det gäller att anpassa utförandet med vad du orkar, att hitta en balans mellan aktivitet och vila, vilket är lättare sagt än gjort. Vissa aktiviteter som funkar ena dagen kanske inte funkar nästa och då är det så.

Alla kan vi känna oss lite trötta ibland men när hjärnan säger ifrån, energin är slut, minnet och koncentrationen sviktar kan det vara läge att höja varningsflagg. Ett brutet ben eller en arm syns men har man drabbats av hjärntrötthet är det inte lika lätt att se. 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över