Det får räcka nu, jag vill må bra trots att andra inte mår bra.

Jag vill heller inte längre känna ett sjukligt behov av att andra bekräftar mig. Jag är perfekt precis som jag är.

Med ditt sätt har du sett till att jag har haft svårt att lita på andra människor och få känna att de själva får ta ansvar för sina handlingar. Du har också fått mig till en ensamvarg och jag vill inte längre göra saker på egen hand för att det ska bli gjort. Du har tryckt i mig att jag ska hjälpa alla som behöver hjälp och att det endast är jag som kan hjälpa. Jag vill fortsätta att hjälpa andra på ett hälsosamt sätt. Jag klarar inte ens av att säga nej en enda gång med gott samvete, då någon frågar om hjälp.

Du har under lång tid sett till att jag har känt mig annorlunda, från och med nu vill jag känna mig som en ”vanlig” människa och leva ett ”vanligt” harmoniskt liv utan massor av krav från dig. Du ska inte längre få mig att känna mig som en sämre människa än andra. Jag vill bara flyta med, kravlöst och utan prestation. Jag vill även kunna vara ensam utan att känna mig övergiven och värdelös.

Du har under många år förstört mina känslor där jag har svårt att skilja på känslomässig lindring eller kärlek. Jag vill från och med nu slippa de ”sjuka” känslor som jag lätt får med dysfunktionella människor. Jag vill istället lära mig att veta hur man har goda relationer med alla människor på ett sunt och hälsosamt sätt, där förnuftet råder. Jag vet inte ens vem jag själv är längre.

Du ger mig ständigt skam och skuld och jag vill inte längre brottas med det där ständiga dåliga samvetet för att jag inte är eller gjort tillräckligt. Jag vill kunna vara rak och ärlig, hitta ett sätt att säga det allra svåraste utan att känna skuld eller oro från dig.

Du har alltid sett till att jag läser av och känner av andras känslor på ett osunt sätt där känslospröten konstant är på helspänn. Du har alltid sett till att jag överengagerar mig i allt och alla och tror att allt är upp till mig.

Du har även sett till att jag har haft svårt att leva i nuet, jag har istället alltid levt i det som varit eller det som komma skall.

Med ditt sjuka sätt är jag ständigt trött och jag glömmer att ta hand om mig själv på ett hälsosamt sätt. Du har även sett till att jag har fått andra beroenden som inte är sunda, varken för hälsan eller för självkänslan.

I alltför många år har du sett till att jag har alltid har en lösning på problem, trots att det egentligen inte ens är mina problem. Detta har pågått för länge och stulit alltför mycket energi.

Sen jag var liten har du sett till att jag ska ha kontroll, jag har under hela mitt liv försökt att kontrollera sådant som jag varken kan eller ska kontrollera. Detta med gränssättning och förståelsen av egenvärdet är också något som du ställt till med. Detta har blivit så illa att jag har haft otroligt svårt att säga det där ordet NEJ, vilket i sin tur har lett till att jag har tappat bort mig själv, mitt egenvärde. Egenvärdet har också fått sig många slag då du gärna velat att jag ska vara alla till lags, där du även har gjort att jag saknat gränsdragning för vad som många gånger är rätt och fel. Du tycker också att jag ska bli bedömd efter mina prestationer, annars är jag inte bra nog.

Du är fantastiskt duktig på att lura mig att ta beslut utifrån känslan där förnuftet många gånger är som bortblåst. Detta har medfört att jag sårat många i min omgivning. Mitt minne har du också förstört, minns knappt namn på någon längre och jag tappar de enklaste orden hela tiden. För varje dag som gått har du steg för steg stressat upp mig och plockat bort min energi och nu sitter jag här kraftlös med önskan om ett bättre lyckligare liv.

Sammanfattningsvis är jag här nu, mitt i livet med en orolig familj, med få vänner, ensam och med en trasig själ och saknar ork, tid eller energi att ge dig mer.

Det räcker nu, farväl!

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Jag tänker dela med mig av ytterligare ett psykiskt trauma jag har upplevt som är orsak till att jag idag lever med svår Fibromyalgi, det är en traumatisk upplevelse som satt djupa ärr i mig men jag vill dela med mig av den så förståelsen för kroniska sjukdomar ökar i samhället. Vi är inte lata eller hemma för att det kul eller skönt, vi är hemma för att vi gått in i väggen, nåt gränsen för vad en människa ska behöva vara med om och kraschat. Vi är ofta högpresterande människor som haft många bollar i luften alldeles för länge och har svårigheter att säga Nej till andra, till slut säger kroppen ifrån och en del människor utvecklar kroniska sjukdomar, som tex Fibromyalgi, ME/CFS, hjärntrötthet eller annan psykisk ohälsa.  

Först och främst vill jag tacka dig för att du visade mig vad jag inte förtjänar. 

Jag förtjänade inte dom elaka orden du skrek till mig och spottade i mitt ansikte. 

Detta fick bara dig att känna dig mer som en man och det förstörde mig helt.

Jag förtjänade inte nedbrytningen och att bli kallad elaka saker. 

Du fick mig att känna att jag var ingenting bara för att du skulle känna kraften,

kraften du fick när du gjorde mig hjälplös till att göra någonting för att rädda mig själv. 

Jag förtjänade inte att vakna upp mitt i natten helt svettig eftersom jag drömt

mardrömmar med dig som huvudroll.

Du fanns inte där vid min sida för att se mig i sorg.

Du brydde dig inte om vad som hände med mig.

Det enda du brydde dig om var att uppfylla dina behov och din själviskhet. 

Jag förtjänar inte alla dessa ångestattacker varje gång jag tänkte på eller hörde av dig.  

Jag förtjänade inte bristen på kärlek jag fick från dig och mest av allt,

jag förtjänar inte att du var otrogen mot mig.

Vad jag har att säga till dig nu är TACK.

Tack för att du fick mig att inse att Du inte förtjänar mig. 

Tack för natten av skräck när du slog mig till en 

känslomässig död. 

Först då kunde jag bli född igen. 

Den natten var natten du gav mig modet att

äntligen lämna dig.

Jag vet att du trodde att allt du hade gjort mot mig 

var rätt men du hade så fel. 

Du behandlar inte kvinnan du älskar som skit. 

Du tar henne inte till kanten. 

Du förstör inte alla hennes önskningar som får henne att vilja fortsätta leva.

Istället behåller du henne som den mest värdefulla saken i ditt liv.

För djupt nere, vet du, att hon är en kvinna att älska och att du var 

en lycklig jävel som fick henne. 

Med en sådan kvinna spelar du inte med hennes tankar

eller gör alla dom hemska sakerna mot henne. 

Du vårdar henne och du tackar Gud varje dag som 

du har henne i ditt liv.

Men det gjorde du inte, eller hur?

Du utnyttjade henne och du förstörde hennes liv för alltid, 

för även när hon lyckades komma ifrån dig var hon inte samma person längre. 

Du dödade kvinnan som hon brukade vara, och du formade fram en ny, 

perfekt för dig, precis så som du tyckte hon skulle vara.

Du svor att du älskade henne. 

Varje gång du gjorde en hemsk sak och hon ville lämna dig, 

bad du henne att stanna. 

Du svor på ditt liv att du älskade henne och att du ville hjälpa henne. 

Det var bara en massa lögner! 

Men det finns fortfarande något jag inte förstår.

Hur kan en person som du våga säga "Jag älskar dig" till någon?

Dessa tre ord representerar något du inte kan förstå. 

Jag vet inte ens varför du sa att du älskade mig när du inte kände det.

Kanske ville du lura mig och dra nytta av mig.

Kanske djupt där inne, var du en trasig man som inte visste hur man älskar en kvinna, 

så du gjorde alla dessa otäcka saker mot mig. 

Kanske trodde du verkligen att du hade rätt, att du gör rätt sak.

Kanske är du verkligen en psykopat. 

Jag undrade alltid var ditt samvete fanns. 

Jag undrade alltid ifall du har svårt att somna om nätterna?

Finner ditt sinne och din själ ro?

Men jag fick aldrig svar på dessa frågor. 

Jag är inte ens säker på att du någonsin tänkt på det på grund av

att allt du gjorde mot mig verkade komma så naturligt för dig.

Du älskade mig inte. Du kan inte älska någon. 

Kanske gillade du bara tanken på kärlek, så du gav det ett försök 

och jag var din "försökskanin". 

Men låt mig berätta något för dig.

Du misslyckades och du misslyckades hårt.

Dumt nog var jag den som verkligen älskade dig,

men jag borde inte ha älskat dig alls. 

Jag var den som var beredd att flytta berg för dig

och allt jag fick var en bit av ett av dom som lossnade och slog mig i ansiktet.

Jag var den enda som försökte och den enda som som kämpade för 

vad du kallade "evig kärlek".

Och vad fick jag i slutändan? 

Jag har emotionella ärr som aldrig kommer att läka.

Jag har minnen som aldrig kommer att försvinna. 

Jag låste vad som var kvar av mig djupt inuti,

i hopp om att jag skulle hitta det igen en vacker dag.

Det var min försvarsmekanism och nu vet jag vilken skräck jag överlevde på grund av dig. 

Nu när jag är långt ifrån dig är jag äntligen medveten

om vilken tur jag har som kan fortsätta leva.

Jag inser äntligen hur lyckligt lottad jag är att jag får en ny chans, 

inte bara i kärlek, men i livet också. 

Nu inser jag hur stark jag är och den här gången lovar jag mig själv, 

jag kommer aldrig låta någon skada mig så som du gjorde.

Mitt beteende, allt jag gjorde och den jag var, var aldrig

tillräckligt bra för dig.

För dig var jag en lerhög klar att formas.

Idag inser jag att jag redan var ett mästerverk tills du förstörde mig

genom att försöka "förbättra" mig.

Förr, när jag älskade dig, trodde jag att du var ljuset

i slutet av min mörka tunnel. 

Men du var den skugga som drog mig djupare ner, varje gång jag 

nådde ljuset för att rädda mig själv. 

Hela tiden var du mannen som hållit mig tillbaka från att 

nå mina mål och att mina drömmar skulle bli sanna.

Och det sorgligaste var att du ville att jag skulle tro att du hjälpte mig att resa mig

men hela tiden sköt du mig djupare ner i ett mörker. 

Även om jag trodde att du var mitt livs kärlek, 

var du faktiskt min värsta fiende. 

Och sanningen är att jag fortfarande inte förstår hur du kam göra 

det mot den kvinna du levde med. 

Hur kunde du säga till mig att du älskade mig om du inte menade det?

Jag antar att du är den typen av man som skiter fullständigt i vad folk tycker om dig.

Och i det här fallet brydde du dig inte om vad jag tyckte om dig, 

för om du skulle göra det, 

skulle du ha tänkt innan du agerade, men när vi var tillsammans, 

agerade du alltid först och tänkte sen. 

Då var det för sent för förståelse. 

En person kan bara ta en viss mängd. 

När du tror att du nått din gräns, är du inte där än.

Men när du inte bryr dig längre, 

när det inte spelar någon roll om du lever eller dör, 

när dagarna och nätterna ser precis likadana ut, 

då har du fått tillräckligt.

Du fick mig att tro på saker som inte var på riktigt. 

Du mobbade mig till att lita på dig. 

Du sa till mig att jag var omöjlig att leva med. 

Du sa att jag var galen, att jag behövde hjälp.

Du sa att jag inte var älskvärd, men det var du som inte kunde hantera mig.

Du sa det för att du såg mig göra saker som du inte klarade av. 

Bara för att jag var starkare än dig, ville du förminska mig och psykiskt misshandla mig. 

Du ville ha kontroll över mig. 

DU ville styra mig och tyvärr gjorde du det för en stund.

Du var min nödvändiga ondska. 

Narcissisten i förklädnad och mannen som visste hur han fick mig 

att må skit bara genom ord. 

Du visste exakt vilka punkter du skulle trycka på. 

Du visste exakt hur du skulle förstöra mig. 

Efter att flera år har gått behöver jag bara säga en sak till dig. 

Tjejen du "formade" till en ynklig, meningslös INGENTING har blivit 

en kvinna som är en kraftfull och oföränderlig NÅGONTING.

Tack för att du var en del av mitt liv.

Tack för att du fick mig att inse att jag var den enda som kunde rädda MIG! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över