Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Att varje dag se, att solen har gått upp.

Människorna som går till bussen utanför på gatan. 

Dom går sina vanliga steg, i sitt vanliga, normala liv.

Dom har sovit, vaknat till, ätit sin frukost, gjort sig klara, gått ut till bussen, 

på väg dit ser jag dom, varje dag. 

Dom är vakna i sina huvuden. 

Morgontrött som man kan vara, i ett normalt tillstånd, 

men dom blir piggare för varje minut som går.

Bussen kommer, dessa människor kliver på.

Dom sitter där och funderar på sitt.

Förbereder dagen i sina huvuden. 

Gör sitt jobb, fortsätter med livet, hur det än ser ut för varje en av dom.

Jag sitter i min soffa, ser livet utanför mitt fönster. 

Från denna bubbla noterar jag dessa människor. 

Dom går från höstkläder, till mössor, vinterjackor, paraplyer, lite tunnare kläder i solskenet, 

när luften andas sommarlöften. 

Runt dessa människor målar sig naturen i olika skepnader, efter varje årstid.

Jag ser löven sväva ner i höstens glada färger. 

Jag kan nästan känna den klara luften jag ser.

Jag ser vintern anlända, de första snöflingorna som dansar ner. 

När vintern sätter sina klor ordentligt, så kan jag höra knarret från den hårdfrysta 

snön under deras skor, i mitt i huvud. 

Snön som glittrar ikapp med stjärnorna, känner hur dessa människor fryser, 

medans dom står där, i en för mörk decembermorgon och väntar på bussen. 

Jag ser våren komma, känner solens värmande strålar på mig, när jag sitter i min 

soffa och ser dessa människor gå till bussen, 

Vinterjackorna har dom tagit av sig för länge sen och dom ser inte ut att frysa längre.

Fåglarna har börjat sjunga ivrigt utanför mitt fönster. 

Dom berättar att snart, snart är sommaren här. 
Min blick faller på dom gröna nyfödda knopparna på kvisten som fåglarna sitter på.

På vitsipporna på backen i diket mittemot busshållplatsen. 

Jag tar ett djupt, glatt andetag. 

Det pirrar lite. 

Sommaren visar sig på riktigt. 

Dessa människor åker inte buss längre, det är varmt, dom har semester. 

I fyra veckor slipper dom stå där och vänta på bussen. 

Åka till jobbet. 

I fyra veckor har dom frihet att göra sitt, vad dom än planerat. 

Hösten kommer åter. 

Dom börjar trilla in, en efter en. 

Dessa människor, som åker buss till jobbet. 

Färgglada löv faller ner. 

Här sitter jag, kvar i mitt lilla fönster. 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Tänk dig att du har varit sjuk i influensan i en hel vecka, kylen börjar eka tomt, du ligger efter på jobbet eller med studier, tvättkorgen är överfull och hemmet behöver städas. 

Du har ofta skov av värk och smärta med Fibromyalgi och när du väl tagit dig igenom ett skov så blir det stressigt, för då måste du ta igen allt du har missat under din skovperiod innan allt blir som vanligt igen. 

Att ha Fibromyalgi kan jämföras med att ha en ständig influensa som kommer och går. Vilket innebär att när man har en "bra dag", då du mår bättre, när du inte är lika trött och smärtan är mer hanterbar så vill du hinna göra så mycket som möjligt. 

För man vet aldrig när nästa "bra dag" kommer, man vet inte när nästa gång är man kommer att känna sig lite mer som en "normal" människa.

Man vet inte när smärtan slutar vara hanterbar eller hur länge orken håller. 

Denna ovisshet med viljan, att precis som alla människor, leva ett fungerande liv skapar en ständig stress. 

För det enda vi egentligen vill, är att alla "bra dagar" ska vara så normala som möjligt. 

Det blir många inlägg om just diagnosen Fibromyalgi och hur det är att leva med den men det finns så mycket okunskap, välmenad okunskap, men det kan göra så stor skada på både kropp och själ

Välmenad okunskap är fortfarande okunskap. 

Att leva med Fibromyalgi och utmattning är inte så lätt alla gånger, jag trodde att det bara var att vila och lyssna på kroppen så blev allt bra men det funkar inte riktigt så. 

Först måste man acceptera att man faktiskt är sjuk, bara en sån sak, låter barnsligt enkelt men för mig är det jättesvårt. 

Jag vill absolut inte vara kroniskt sjuk, det vill jag faktiskt inte och absolut inte i kombination med utmattning - Förnekelse! 

Allt handlar om att "rehabilitera" sig tillbaka till sitt privatliv och det är så små steg så man knappast kan fatta det. 

Just nu övar jag på att orka duscha och om jag har ork att tvåla in mig är det en bonus. För att inte tala om ifall jag orkar tvätta håret också, då känner jag mig verkligen på G.

Jag övar på att orka ta mig upp ur sängen och ligga på soffan en stund istället, jag övar på att orka värma lagad mat i mikron för kroppen gör för ont för att stå en längre tid i köket. 

Jag övar på att gå ut, alla intryck, ljud och rörelser gör att energin fort tar slut. 

Förr betydde "gå ut" att gå ut och dansa och festa hela natten lång, ända in på småtimmarna. Nu betyder gå ut alltså bara att kunna ta på sig skorna och ställa sig utomhus, utan några krav. 

Gå ut och vända, sen gå in igen för kroppen värker och energin finns inte, har jag tur så orkar jag med en minipromenad. 

Jag övar på att handla en liter mjölk i närbutiken, sen ska jag öva på att handla på stormarknaden, det kommer verkligen bli en utmaning. 

Hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker och väldigt mycket intryck.

Jag övar på att vara bland människor, att gå på stan, gå i affärer, stå i kö utan att få panikångest, gå på kalas, träffa vänner, att planera in roliga aktiviteter. 

Samtidigt ska jag utveckla mig själv, så jag lär mig vilka svaga punkter jag har och hur jag kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör jag ändå.

För så snabbt lär jag mig inte. Jag kommer ramla och resa mig upp många gånger. 

Jag försöker hitta strategier som får min vardag att fungera enklare, öronproppar, solglasögon och såna saker. 

Jag tar en strid mot en och annan myndighetsperson som har åsikter om hur mitt tillfrisknande går, enligt dom går det för sakta. 

Det sätts in och sätts ut mediciner och hanterar biverkningar av alla nya revolutionerande, mirakelmediciner. 

Pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Jag ringer och ringer, försöker få tag på personer som inte går att få tag på, sitter timtal i telefonköer och kopplas runt, ett ständigt moment 22 problem. 

Sen övar jag på att vara en good enough person, mamma, vän, dotter, fd arbetskamrat, granne osv, inse att jag inte har kvar dom beteenden jag hade förut. Att inte ta på mig att baka kakor, vara klassförälder, ordna luciatåg och insamlingar, stå i kiosk eller ordna med klassresa. 

Jag hoppas i framtiden att det kommer en dag när jag känner mig på bättringsvägen i min utmattning, Fibromyalgin är ju kronisk, att jag klarar av att utföra en del av dom sysslor jag behöver kunna i mitt privatliv. 

Kanske orka laga en söndagsmiddag åt familjen, hjälpa till med läxor, gå en promenad och handla, kanske jag orkar göra allt på samma dag. 

Ta en dag i taget och inte skynda på något som tar tid, som måste få ta den tiden det tar. Hitta en balans! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

När man är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa och Fibromyalgi (den "osynliga" sjukdomen) slåss man inte bara mot sitt egna mående utan också mot andras tankar och uppfattningar. Du blir påverkad av dem, varken du vill eller inte. Jag tror att halva min utmattning består av en slags rädslan att göra fel (åtminstone känns det så). Fel mot försäkringskassan, familj eller mot människors åsikter. Jag är rädd för att allt jag gör ska vändas emot mig. Att jag ska behöva svara upp för mig själv, för mitt mående, för min sjukdom. Eftersom energin knappt räcker till att ta sig ur sängen fyller jag de flesta dagar med ingenting för att liksom vara på den säkra sidan.

Helt plötsligt behöver jag fundera på vad som är tillåtet och inte. Vad får jag egentligen göra som sjukskriven?

När någon bryter benet kanske det inte är något du funderar över. Då gör du det du kan och vill, och går tillbaka till jobbet när du är arbetsför. Ingen ifrågasätter dig.

Men att vara hemma med psykisk ohälsa/Fibromyalgi innebär motsatsen och då kanske man stänger in sig mer än vad man borde av rädsla för att någon ska se dig och tro att du mår bra. (För det är det ju inte meningen att du ska göra, det är ju därför du är hemma). När man sedan börjar må bättre vågar man knappt säga det av rädsla att alla krav kommer att rasa över dig, igen.

Har du någonsin hört någon säga att du inte ser särskilt sjuk ut? Eller kanske har du själv tänkt den tanken när du träffat på någon som är sjukskriven? Förmodligen. Jag har i vilket fall hört det från andra flera gånger sorgligt nog. Det värsta är att den som är sjukskriven ofta vet om det och det gör att kampen att ta sig ut kan bli än större.

När man är sjukskriven för psykisk ohälsa förväntar sig folk att du skall vara nedstämd och gråta, inte att du försöker att ha roligt i en strävan i att bli frisk. Jag har under hela min utmattning mått skit och mår fortfarande skit. Men tror endast vid ett få tillfällen att det verkligen syns på mig.

Nu har jag varit sjukskriven många år men det är ändå en kamp varje gång jag ska följa med och handla eller göra något annat utanför dörren. Jag vill inte, vägrar och försöker förklara för min familj att jag inte kan hänga med för att jag är sjukskriven. Ja, men du får gå utanför dörren, menar de. Du kan ju gå och då är det okej att åka och handla, försöker de övertyga mig varje gång.

Kanske har de rätt även om det inte känns så.

Jag känner mig falsk, som att jag skolkar från att vara sjuk. Lurar min omgivning. Men jag biter ihop varje gång och tar mig utanför dörren fast att jag egentligen inte vill.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här, om att tvivla, känna sig ifrågasatt. Jag vet också att du redan vet det här men jag vill säga det igen. Du ska göra det som får dig att må bra. Det är tillåtet att gå på promenad, umgås med vänner, skratta och gå på kalas. Det är rätt även om det känns fel! Förmodligen är det också det sista du vill göra som sjuk. Jag vet det. Men det kan kännas lättare om du påminner dig om att det inte är förbjudet att ha roligt. Du ska faktiskt försöka att ha roligt. Det är det som gör dig frisk!

Så nästa gång du ser en utmattad/deprimerad person på fest, tillsammans med en vän eller på gymmet. Tänk inte en ifrågasättande tanke om att personen verkar må bra. För även om personen ser frisk ut, ler mot dig och verkar vara precis om vanligt kanske sanningen är en helt annan.

Du har endast sett personen någon minut. Och vad du kanske inte vet är att hon eller han efter detta mötet kommer att vara sängliggande hela dagen eller inte ta sig ut på flera veckor igen. Anledningen till att hon eller han tog sig utanför dörren överhuvudtaget kanske inte handlade om lust utan om tvång. Men det ser ju inte du.

Jag förstår också att de som aldrig själva varit drabbade av psykisk ohälsa har svårt att förstå hu det ens funkar. 

Hur kan man vara så trött att man inte kan plocka ur diskmaskinen? En person säger att den inte kommer upp ur sängen men hur kommer det sig denne orkar ta en promenad varje dag?

Jag har sett denne flera gånger på stan men på arbetsplatsen dyker denne minsann inte upp, varför? 

Istället för att gå in i relationen med tvivel så gör det med nyfikenhet. Sluta aldrig tro på att den personen hellre vill vara frisk än sjuk. 

Vem tror att någon frivilligt väljer att bli sjuk och fattig... Det är inget val man har att göra!

Jag vill att alla ska veta att jag har kämpat och fortfarande kämpar emot min sjukdom. Det är förmodligen bland annat därför jag har blivit sämre med tiden, jag skulle ha lyssnat på magkänslan och varit snällare mot mig själv men framförallt önskar jag att jag hade träffat rätt doktor tidigare som tagit mig på allvar och satt rätt diagnos redan för 12 år sedan när jag sökte hjälp för första gången! 

Jag har fortfarande svårt att inte gå över mina små begränsningar och jag kan ju nästan inte göra någonting längre. Kan ju knappt ta hand om mig själv i dagsläget.

Om vi ska få människor som lever med psykisk ohälsa eller kronisk värk & smärta att bli friskare måste vi hjälpas åt, inte stjälpa varandra. Och där hjälpen bor hör varken misstänksamhet, kritik eller ifrågasättande hemma.

Kom ihåg det! Det kan vara Du eller någon väldigt nära dig som drabbas nästa gång!

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Ibland skulle jag vilja ha en stor, fet skylt i pannan där det står " kroniskt sjuk " och en beskrivning på vad det innebär på ryggen.

Jag orkar inte alltid förklara, svara på frågor, informera eller vara mottaglig för allas reaktioner. 

Samtidigt vill jag att människor ska förstå. Veta för att förstå varför jag tackar Nej till den där fikan, spontanshoppingen, ibland bara sitter tyst, inte svarar i telefonen, går ifrån eller helt enkelt inte orkar. Utmattning och Fibromyalgi syns inte på utsidan, det är så kallade "osynliga sjukdomar", det är ett sjukdomstillstånd som bärs på i tystnad och det kan vara svårt för omgivningen att greppa eller förstå. 

Det gör inte diagnoserna mindre verklig eller viktig. 

Utmattning och Fibromyalgi drabbar de som är starka, driftiga, högpresterande personer som brinner för att hjälpa och finnas där för andra. Som har höga krav på sig själv, jobb och hemmet.

Det bästa sättet för mig att synliggöra och öka förståelsen är att vara öppen med mina svårigheter i alla lägen.

Vare sig det handlar om middagar, högtider, läkarbesök, släktkalas eller andra sociala sammanhang. 

Det har tagit tid för mig att komma till den punkten men resan har dit har varit värt mödan, allt för att öka förståelsen i samhället och inom vården. 

Det innebär inte att jag delar min livsberättelse med alla jag möter utan snarare att jag talar om att "så här funkar jag", lite som en handbok i vilka behov och förutsättningar jag har och hur de hanteras på bästa sätt. 

Det är otäckt att blotta sig för andra människor, speciellt i nya och obekväma sammanhang.

Men är det något jag vill förmedla till den som upplever att det här känns omöjligt så är det: "gör det". 

För de flesta av gångerna tas det emot med tacksamhet och förståelse, ibland tas det emot onödiga kommentarer som " du är bara hemma för du är lat och inte vill jobba" eller " Fibromyalgi är inte ens riktig diagnos". 

Jag blir förvånad många gånger när vilt främmande människor anpassar möten, tider och på andra sätt visar att de tar hänsyn när jag förklarat min situation. 

Sen kommer det alltid finnas människor som inte vill förstå eller ta hänsyn som tycker att livet handlar om att "tänka positivt" så löser sig allt.  

Jag är trött på att vara trött, jag vill ha tillbaka min energi, lust och glädje till livet. 

När jag kollar igenom mitt flöde på sociala medier och kommer knappt ihåg vem den positiva och levnadsglada människan jag en gång var. 

Jag vill vara klar med att vara utmattad och ha kronisk värk, vill inte känna mig oduglig och otillräcklig, vill inte ses som lat eller ovilliga att jobba, vill inte heller känna mig som en belastning för samhället eller min familj. 

Acceptans är ofta den största och svåraste biten i en sorgeprocess men även i rehabiliteringsprocessen när du drabbas av en utmattning eller en kronisk sjukdom. 

Att insjukna i utmattning kan jämföras med att slängas ut i en eka på ett stormigt hav. Vi försöker snabbt ro i land även om vi inte ser vilket håll land är men vågorna kämpar emot oss och vi kommer inte framåt. 

Vi behöver anpassa oss och följa vågorna, vi behöver acceptera läget och göra det bästa av nuet. 

När havet är lugnt kan vi ro försiktigt men vi får inte ha för bråttom, vi kan inte leva på som förr och behöver finna ett sätt att leva med den begränsade energin. 

Det vi behöver som utmattade eller med Fibromyalgi är att tillåta oss själva att känna det vi känner och anpassa aktiviteterna efter dagsformen av energi.

Alla kämpar vi med något, även om det inte syns på utsidan.

Vad du än går igenom eller kämpar med så finns det fler där ute som kämpar med samma sak.

Kom ihåg - Du är inte ensam!    

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.