Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Det finns ingenting som att vara ung och allvarligt sjuk, och dessutom se frisk ut. Längs med åren har jag slagit dövörat till dig otaliga gånger. Du har viftat, du har ropat, gallskrikit och till slut drämt till mig så att jag fallit handlöst till marken.

Jag försökte berätta om dig för alla läkare jag träffade. Vet inte hur många det var men det måste ha varit åtminstone 25 stycken. Alla, precis alla intalade mig om att du inte fanns. Jag var alltid det som kallas NAP, någon annans patient. Ingen tog sig an mig. Ingen trodde riktigt på mig.

Jag minns en av de gångerna när du gav mig blackout och yrsel så jag svimmade, värken i huvudet kändes som om någon skulle försöka trycka sönder det i ett skruvstäd.

Jag svimmade och föll handlöst över skrivbordet på jobbet och välte allt som fanns på det.

Då skrämde du vettet ur mig och alla mina arbetskamrater.

På sjukhuset berättade läkaren att alla tester ser normala ut men att magnetröntgen visade en lite avvikelse. Min hjärna. Var jag knäpp nu? Det var tydligen fullt normalt men jag hade drabbats av något som heter utmattning och det är fullt normalt med små avvikelser i hjärnan.

Läkarna och sjuksköterskorna flockades runt mig. De pratade fackspråk över huvudet på mig. Allt jag minns är den där äckliga lukten fån kontrastvätskan och ljudet från magnetkameran och min puls dundrade på som om den försökte hålla takten till en technolåt.

Skulle jag då ha vetat att det här bara var början på vad som skulle komma. Men just då kom du än en gång undan. Det skulle ännu dröja 7 år innan jag fick hjälp av en mycket skicklig AT-läkare och att du då också hade en medbrottsling, en kronisk sjukdom som heter Fibromyalgi. Och före det hann du ställa till med så mycket skada.

Jag trodde att livet skulle bli lättare när jag fick veta att du fanns. Trots att inte en enda läkare i hela Västernorrland kunde identifiera dig, utan en specilistläkare på en privatklinik med inriktning på muskel och ledsjukdomar tog dig på bar gärning och jag kände som en tyngd hade fallit från mina axlar.

Ingen kunde i alla fall längre säga att jag var inbillningssjuk. Jag tänkte att om jag bara tog dig under mina vingar och varje dag lyssnade noga på vad du hade att säga skulle livet äntligen kunna återgå till något lite normalare.

Jag har hela tiden försökt leva ett så normalt liv jag kan sen jag fick nys om dig, du försöker jämt och ständigt slå ner min självkänsla med ett slagträ men på något vis så klarar jag mig ändå. 

För jag jag trodde med tiden att du skulle ge med dig, låta mitt liv bli bättre men med dig blir livet inte lättare och just nu befinner jag mig i någon grå mellanvärld som ingen annan vet existerar. 

Folk runtomkring utgår ifrån att du hade gett mig en utförlig manual om hur du fungerar. Men du är ju så mycket mer komplex.

Du har din helt egna personlighet, som en ond och bångstyrig tvilling. Jag märker att folk misstar dig för mig. Du har gång på gång fått mig att framstå som en sabotör, en lögnare, en oberäknelig person som jämt gör alla besvikna.

Jag är kallad till telefonmöten, rehabilitering och arbetsträning. Det är möten och åtgärder som jag blivit hänvisad till eftersom jag inte blivit beviljad ekonomiskt stöd för dig någonstans.

Vi ska prata om dig. Jag känner mig liten och ynklig, men är samtidigt lite hoppfull, för det är inte alla som blir kallad såna här möten och få den här chansen. Kanske jag äntligen kommer någon vart.

Jag är van att bli ifrågasatt när jag pratar om dig, att stämningen ofta blir kylig och förändrad och alltid under såna här möten brukar du viska i mitt öra att jag korkad och att jag inte ens borde försöka. 

Det jag är mest rädd för att jag ska stå ensam slutänden med dig som enda sällskapet för ingen förstår eller lyssnar på det jag har jobbat så hårt för under alla år, att jag ska behöva försvara mig och bevisa vad jag egentligen vill, att inte bli hörd. 

Jag sitter nu här i mitt kök, i min lägenhet, efter år då du har lärt mig hur det konstant är att leva i mardröm, inte veta från den ena dagen till den andra hur mycket du tänker bråka med mig. 

Jag kan erkänna att jag är väldigt less på dig för tack vare dig kan jag inte sova ordentligt på nätterna, att känna hur det gör ont överallt, myrkrypen i kroppen, krampen och smärtan i benen, att inte känna sig trygg pågrund av dig för jag vet aldrig vilken skada du ställer till med. 

Varför kan du bara inte lämna mig ifred?

Ibland försöker jag glädja mig åt de små sakerna i livet, men du dyker omedelbart upp och gör mig påmind om din existens. Du talar högt och ljudligt till mig. Du säger att du kommer att ställa till ett helvete om jag försöker mig på någon aktivitet jag tycker om eller försöker hitta på något med en vän.

Jag har inte gjort något på flera månader, tänk om du ändå kan ge mig utrymmet att göra nåt, en spontanfika på stan eller tripp till graven för kolla till hur det är. 

Jag är som ett gammalt utslitet laddningsbart batteri. Fulladdning är bara en bråkdel av batteriets tidigare kapacitet. Ofta har jag valt att göra saker som jag vill göra trots att du sagt stopp. Vissa saker värda att göra. Bara för att jag har dig betyder det ju inte att jag har ett mindre behov av sysselsättning. Jag har gjort stora uppoffringar genom åren, som folk inte förstår vidden av.

Ingen ser ju dig när jag är uppe och igång.

Bara de som bryr sig om att se efter riktigt noggrant kan se dig då. Jag minns så många gånger som folk trott att jag använder dig som någon sorts täckmantel och svepskäl för att slippa göra saker jag inte vill, och dra mig undan i sista minut.

Jag har blivit ifrågasatt så många gånger för saker jag gjort och inte gjort. Du sliter mig itu. Jag måste antingen bevisa att jag kan och att jag vill, eller att jag inte kan och inte vill.

Ingen kan förstå hur skör du gör mig.

Själv har jag väldigt svårt att inse att du existerar, inte förrän jag benen knappt bar mig eller jag inte klarade av att stiga upp sängen insåg jag att jag behöver ta mediciner för värken och insomningstabletter för att överhuvudtaget klara av att finnas. 

Du har satt en glaskupa på mitt huvud som gör att min syn är suddig och att jag inte kan fokusera på någonting. Alla ljus är antingen för starka eller för svaga. Alla ljud jag hör är förstärkt och blir till en enda gröt.

Jag kan bara se dig och inget annat. Jag kan knappt skriva, knappt aktivera mig, inte måla eller på något annat sätt vara kreativ som jag gärna vill vara. 

Du gör det svårt för mig att röra mig utomhus under de kyliga månaderna. Den kalla luften gör att det känns som om min hud stramar ihop och hela kroppen krampar.

När det börjar bli kväll säger du till mig att jag än en gång gjort för mycket. Hur du kan känna att så gott som ingenting är för mycket kommer jag aldrig att kunna förstå. Du är outgrundlig.

I åratal har du gjort allt du kunnat för att slå mig till marken. Jag hinner aldrig resa mig innan du knuffar omkull mig så att jag tappar andan.

Trots att du tar alla mina krafter gör jag allt i min makt för att du inte ska ta över hela mitt liv, jag vill identifiera mig som Mig och inte som Dig, min sjukdom! 

Men du kunde väl ändå visa oss lite nåd någon gång?

Någon gång kan du väl ge mig en chans att andas ut istället för att jämt hålla mig fängslad.

Ibland önskar jag faktiskt att folk skulle få prova på att leva mitt liv en enda dag. Att berätta om dig är allt annat än lätt, men jag känner att det är för viktigt för att låta bli. Om du ska vara till någon nytta i mitt liv så får det bli just så här.

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Det får räcka nu, jag vill må bra trots att andra inte mår bra.

Jag vill heller inte längre känna ett sjukligt behov av att andra bekräftar mig. Jag är perfekt precis som jag är.

Med ditt sätt har du sett till att jag har haft svårt att lita på andra människor och få känna att de själva får ta ansvar för sina handlingar. Du har också fått mig till en ensamvarg och jag vill inte längre göra saker på egen hand för att det ska bli gjort. Du har tryckt i mig att jag ska hjälpa alla som behöver hjälp och att det endast är jag som kan hjälpa. Jag vill fortsätta att hjälpa andra på ett hälsosamt sätt. Jag klarar inte ens av att säga nej en enda gång med gott samvete, då någon frågar om hjälp.

Du har under lång tid sett till att jag har känt mig annorlunda, från och med nu vill jag känna mig som en ”vanlig” människa och leva ett ”vanligt” harmoniskt liv utan massor av krav från dig. Du ska inte längre få mig att känna mig som en sämre människa än andra. Jag vill bara flyta med, kravlöst och utan prestation. Jag vill även kunna vara ensam utan att känna mig övergiven och värdelös.

Du har under många år förstört mina känslor där jag har svårt att skilja på känslomässig lindring eller kärlek. Jag vill från och med nu slippa de ”sjuka” känslor som jag lätt får med dysfunktionella människor. Jag vill istället lära mig att veta hur man har goda relationer med alla människor på ett sunt och hälsosamt sätt, där förnuftet råder. Jag vet inte ens vem jag själv är längre.

Du ger mig ständigt skam och skuld och jag vill inte längre brottas med det där ständiga dåliga samvetet för att jag inte är eller gjort tillräckligt. Jag vill kunna vara rak och ärlig, hitta ett sätt att säga det allra svåraste utan att känna skuld eller oro från dig.

Du har alltid sett till att jag läser av och känner av andras känslor på ett osunt sätt där känslospröten konstant är på helspänn. Du har alltid sett till att jag överengagerar mig i allt och alla och tror att allt är upp till mig.

Du har även sett till att jag har haft svårt att leva i nuet, jag har istället alltid levt i det som varit eller det som komma skall.

Med ditt sjuka sätt är jag ständigt trött och jag glömmer att ta hand om mig själv på ett hälsosamt sätt. Du har även sett till att jag har fått andra beroenden som inte är sunda, varken för hälsan eller för självkänslan.

I alltför många år har du sett till att jag har alltid har en lösning på problem, trots att det egentligen inte ens är mina problem. Detta har pågått för länge och stulit alltför mycket energi.

Sen jag var liten har du sett till att jag ska ha kontroll, jag har under hela mitt liv försökt att kontrollera sådant som jag varken kan eller ska kontrollera. Detta med gränssättning och förståelsen av egenvärdet är också något som du ställt till med. Detta har blivit så illa att jag har haft otroligt svårt att säga det där ordet NEJ, vilket i sin tur har lett till att jag har tappat bort mig själv, mitt egenvärde. Egenvärdet har också fått sig många slag då du gärna velat att jag ska vara alla till lags, där du även har gjort att jag saknat gränsdragning för vad som många gånger är rätt och fel. Du tycker också att jag ska bli bedömd efter mina prestationer, annars är jag inte bra nog.

Du är fantastiskt duktig på att lura mig att ta beslut utifrån känslan där förnuftet många gånger är som bortblåst. Detta har medfört att jag sårat många i min omgivning. Mitt minne har du också förstört, minns knappt namn på någon längre och jag tappar de enklaste orden hela tiden. För varje dag som gått har du steg för steg stressat upp mig och plockat bort min energi och nu sitter jag här kraftlös med önskan om ett bättre lyckligare liv.

Sammanfattningsvis är jag här nu, mitt i livet med en orolig familj, med få vänner, ensam och med en trasig själ och saknar ork, tid eller energi att ge dig mer.

Det räcker nu, farväl!

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Tänk dig att vakna efter en natt med dålig sömn på grund av smärta. Kroppen är så stel att du först bara ligger där, krampande och tung av en influensaliknande känsla. Musklerna brinner, domnar och ömmar. Till slut förmår du kanske, kanske stiga upp. Varje gång fötterna nuddar golvet känns det som att trampa på LEGO-bitar. Listan över hur dagen skulle kunna börja för en fibromyalgiker kan göras lång och att hantera både svår Fibromyalgi och psykisk ohälsa med utmattning/utmattningsdepression gör det extra tungt. 

Jag vet att många är less på att höra om psykisk ohälsa, utmattning, stress, värk och smärta, att man bara borde rycka upp sig men jag önskar att fler förstod att man bara kan rycka upp sig om det finns någon mer kraft kvar eller smärta inte för hög. 

Att hela tiden få råd och tips om kosttillskott, vitaminer, vätskeersättning, artiklar någon läst, jag behöver absolut inte fler goda råd om hur jag ska hantera min sjukdom, smärta och värk, det blir lite överväldigande och svårt att ta in, jag tar tacksamt emot tips och råd, absolut, men jag försöker hela tiden att acceptera min sjukdomsbild och hur jag ska hantera den i vardagen, jag behöver inte en massa tips om att prova yoga eller mindfulness hit, CDB-olja eller msm-pulver dit. 

Det är jättebra att CDB-olja, yoga, mindfulness, vitaminer, kosttillskott eller hårdträning funkar för just Dig men jag försöker hela tiden hitta mina egna vägar, jag har provat mig fram och tror nu att jag vet vad som funkar för mig. 

Träning i form av långa promenader i naturen med hunden och min kamera är väldigt rogivande och ger inget stresspåslag, att promenera och röra på mig har hjälpt mig väldigt mycket. 

Med det har jag fått både andning, återhämtning, en stund för mig själv, tystnad och aktiv vila, vilket är nödvändigt för att få vardagen att rulla på. 

Kosten har jag också lagt om helt, jag har testat mig fram och nu äter jag en slag kombinerad LCHF med antiinflammatorisk kost, det funkar bra för kroppen och minskar värken i kroppen även om den inte försvinner helt. 

Min blogg så klart, att kunna skriva här och dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser runt att leva med denna osynliga sjukdom hoppas jag skapar en bättre förståelse både i samhället men också i vården. 

Som utbränd med kronisk värk och smärta vill jag inte höra hur pigg jag ser ut, det ofta motsatt effekt och jag som kronisk sjuk måste bemöta er alla okunniga och det är då lätt att jag känner mig misstrodd eller ifrågasatt. 

Ibland i livet hamnar vi i situationer där det inte finns några lösningar. Sorg, utmattning, depression och andra svåra tillstånd kan inte ”lösas”. Istället är det helt andra fokus som ofta fungerar: Att lyssna och acceptera att läget är precis som det är. Våga bara finnas där och ta emot. Lita på att det räcker. Försöker man ”lösa” stark inre stress ökar bara stressen. 

Något som är absolut förbjudet att säga, en oskriven regel, är du vill byta mina dagar mot dina för det är så skönt att slappa det visar bara vilken dålig koll du har, och hur empatilös du är.

Tänk dig att ha extrem mjölksyra i hela kroppen, sådär så att man knappt kan gå eller röra sig – hela tiden. Du vet inte om benen kommer lyda dig när du ska gå. Samtidigt som det kliar och pirrar innanför huden. Det är som om all energi sugits ut med en vakuumsug – i din hjärna och hela din kropp. Samtidigt som du har hjärtklappning, svettas och allt snurrar.

Tänk dig att inte kunna tänka, att glömma bort ditt personnummer, att inte kunna prata för att du inte minns orden. Att ha svårt att sova, att det känns som om du ska bli galen fast du inte orkar bli galen.

Utmattning och kronisk sjukdom beror på att man varit för stressad under för lång tid. Att läka kan handla om månader, år eller en hel livstid. Det här sliter enormt på hjärnan och kroppen. Utmattningen kanske inte varat så länge, men den successiva vägen dit har ofta varit lång. Hjärnan och kroppen behöver lång tid på sig att läka. Att vara sjukskriven på heltid i fyra månader till ett år är inte ovanligt. Och man blir ofta aldrig som förut. Som sjuk är man ofta själv väldigt rädd för de här frågorna: Hur ska det bli sedan? Kommer det alltid vara så här nu?

Men hjärnan har en enorm kapacitet till läkning. Även om de allra flesta blir mer stresskänsliga än innan utbrändheten.

Många som blir kroniskt sjuka hamnar där för att de är för starka och envisa – för länge. Det är också vanligt att ha en prestationsbaserad självkänsla. Att då sakta ner på tempot kan kännas som en omöjlighet – eftersom man är förblindad av sin egen självbild där ens värde avgörs av hur mycket man presterar och räcker till åt allt och alla.

Det är väldigt svårt att förstå hur det är att vara utbränd och kroniskt sjuk, om man inte varit där själv. För den som är sjuk är det ofta extremt skrämmande att plötsligt inte orka, att den energi som man trott varit gränslös visat sig vara begränsad.

Att bli utmattad kan bero på att man haft för mycket energi – att man därför kunnat pressa sig själv så hårt, så länge. 

Vi har alltid bilder av hur saker och ting ska vara; hur en människa som har sorg ”ska” bete sig, hur en utbränd ”ska” vara och så vidare. Var medveten om dina egna föreställningar, det hjälper dig ifrågasätta dem.

En oerhört viktig del i tillfrisknandet är så kallad aktiv återhämtning. Det innebär att man ska göra saker som ger energi, i den mängd man orkar och som känns bra. Att vara utomhus dagtid och röra på sig i ett makligt tempo är en jätteviktig bit i rehabiliteringen. Man kan inte vila sig frisk från utmattning eller kronisk värk.

Ofta kommer vi att tänka på egna exempel när vi pratar med någon som har det svårt. Det är helt naturligt eftersom hjärnan hela tiden söker efter referensramar, som den uppfattar liknar det som berättas för oss. Ibland kan det också bli så jobbigt för oss själva när någon vi tycker om mår dåligt – att vi försöker dämpa vår egen ångest, som väcks, med att antingen komma med förslag på lösningar eller dra upp exempel på liknande situationer.

Låt exemplen som kommer upp i huvudet få finnas där bara. Men agera inte på dem, berätta dem inte. Det kommer inte hjälpa mig som sjuk att få höra dem, tvärtom. Hur tror du det känns att få höra om andras elände, när man själv är vettskrämd för att aldrig bli bra igen?

Ta det här med vänskapsrelationer, i vanliga fall fungerar det att man hör av sig varannan gång, jag förstår om du känner dig sviken när jag plötsligt sluta höra av mig eller aldrig vill följa med på en fika eller något annat kul.

Ta inte det personligt för det har inget med dig att göra. Jag vill ha kvar dig som vän men jag har inte orken att ta initiativ till det. 

Som kroniskt sjuk kan det kännas extremt stressande att ens behöva tänka på att man borde ringa någon eller att boka in tider då man ska ses. Ibland orkar jag inte ens prata i telefon, eller svara på ett sms.

Att säga att utbrändhet eller kroniska sjukdomar egentligen inte finns eller att jag hittat på hur jag känner och mår är också en sån där oskriven regel att du inte säger, det visar återigen på okunskap och jag tycker du ska läsa på innan du dömer.  

Har man själv aldrig ens närmat sig känslor av ångest, orkeslöshet eller smärta och har en självbild som bygger mycket på att köra på, prestera och vara kapabel – så kan man bli dömande när andra mår dåligt eller har ont. 

Du får naturligtvis tänka vad du vill. Men var medveten om att du har dömande tankar. Utbrändhet, eller att må dåligt på andra sätt, har inget med svaghet att göra. Det kan hända vem som helst, dig också.

 Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

ram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Att leva ett helt liv och känna att något är fel, att man inte är som alla andra, utan att få en diagnos är såklart väldigt jobbigt. 

Jag var runt tonåren när jag började märka av att något inte var som det skulle. Som tonåring så funderade jag kanske inte så mycket på att det kunde vara en sjukdom utan grubblande väl mer i allmänhet över min existens och varför jag aldrig riktigt kände att jag passade in. 

Runt den här tiden i mitt liv så såg säkert allting helt normalt ut utifrån. Jag hade vänner, på fritiden, aldrig i skolan, skolan gick hyfsat bra och jag hade fritidsintressen. Men inuti mitt huvud så var det en helt annan historia, 

Jag kände mig väldigt ensam, trots att jag hade både familjen och en del vänner. 

Jag fick aldrig de höga betygen jag förväntade mig själv att få trots att jag kämpade så, jag var inte helt dum men förstod aldrig riktigt varför jag inte fick dom. 

Jag har alltid haft extrem prestationsångest och oroar mig hela tiden för allt. Jag känner av min omgivning hela tiden och scannar känslor och vibbar från dom runtomkring mig. Jag ligger hela tiden ett steg före, inne i huvudet, och vet oftast vad som ska hända och ske innan det gör det. 

Det är oerhört stressande för mig och det är något jag fått hjälp att förstå nu på äldre dagar. 

Jag har stressat så här hela mitt liv, jag får ofta magont, huvudvärk och extrem trötthet av all stress och oro, tröttheten är det som varit värst. 

Jag har aldrig orkat umgåtts lika mycket som alla andra och det har därför ökat på min utanförskap hela tiden under hela mitt liv. 

Jag har alltid haft svårt för att minnas saker samtidigt som jag ältar saker till förbannelse, bearbetar genom att älta och fundera. Tankar som "kunde jag gjort annorlunda eller sagt andra saker". 

Att ständigt leva med en känsla av oro och misslyckande tär på både psyket och kroppen. 

Fysiskt så orkar jag inte heller som alla andra, jag kan hålla på ett tag, kanske går det att jag kan hänga med några aktiviteter men sedan blir jag "sjuk", jag får som "förkylning" och mycket mer värk. Till slut när värken och smärtan är så påtaglig och de ena symptomen avlöser det andra så blir jag så deprimerad och ligger bara hemma och gråter för att jag känner mig så misslyckad. 

Varför orkar jag inte som andra? 

Samtidigt så tycker omgivningen att jag mest är lat och engagerad. "Ryck upp dig nu"! har jag hört så många gånger så jag kan inte ens räkna. 

Under perioder har jag haft svårt att sova och fick till en början prova en massa antidepressiva som läkarna var snabba att skriva ut, dom hjälper ingenting och jag känner mest att jag går runt som med ett stort moln av bomull inuti huvudet när jag tar dom. 

Jag har kämpat hela mitt liv med att få läkare och sjukvården att lyssna på mig och ta mig på allvar, men det var alltid samma svar " Allt sitter i huvudet" "Fibromyalgi finns inte ens" "Smärtan kommer nog från överansträngning" "Gå hem och ta en Alvedon o vila så ska du se att det går över".

Jag är inte den som ger mig i första taget så jag tar tag i saker när jag "repat" mig under en tid så att jag kan börja om hela historien igen och igen och igen, kriga för mina rättigheter som kronisk sjuk.

Det har gått i cykler genom åren. Glad och med lite energi, börjar aktiviteter/träna/plugga, får ett bakslag och blir sjuk i "förkylningssymptom" som inte går över och blir till slut deprimerad. 

Sedan jag fick mitt första barn för 19 år sedan så eskalerade allt, ett barn får man inte ledigt ifrån. Man kan inte säga upp sig som mamma, ännu värre blev det efter dom andra barnen som föddes väldigt tätt. 

Men det var egentligen inte förrän 2014 som jag brakade rakt in i kaklet med full kraft, efter år som ensamstående med alla 5 barn, jobb, dagis, skola, plugga i två omgångar och samtidigt jobba för att inte studielånet skulle äta upp mig. Jag kraschade, föll ihop, allt blev svart och vaknade upp på sjukhuset. 

Jag hade redan flera år tidigare tagit kontakt med läkare för att jag inte orkade mer, men svaren alltid desamma och till slut brakade allt och jag blev sängliggande. 

Här börjar min resa! Jag har själv haft aningar under åren om att det är Fibromyalgi jag har, hade även funderingar på Borrelia, ADD eller ME/CFS men jag var helt säker på att jag hade en diagnos. 

Efter första omgången med kampen mot sjukvården så började jag hitta mig själv lite, jag visste att det skulle bli en lång och krokig väg men hjälp skulle jag bara ha. 

Till slut, efter en massa tjat på sjukvården här utan resultat, skrev jag en egenremiss till en privatklinik i Göteborg, det var en enorm ansträngning för mig att resa och vara med om undersökningen men väl där var jag fast besluten att få en diagnos. 

Jag stod på mig, jag kände i varje ben i kroppen att jag måste få en diagnos, jag grät av trötthet när dom fysiska och psykiska testerna var över och dom kom fram till att jag har Fibromyalgi!

Den dagen när jag såg läkaren på privatkliniken skriva in min diagnos i min journal var vändningen för mig!

Äntligen fick jag bekräftelse utifrån någon annan att det inte var mig det var fel på! Jag var inte en lat och tråkigt person. Jag var inte oduglig människa som bara är trött jämt. Jag var inte den dåliga anställde som var sjuk jämt. Jag var inte den misslyckade föräldern som inte orkade med barnen hela tiden eller deras föräldramöten/utvecklingssamtal. 

Jag har en kronisk sjukdom! Jag har Fibromyalgi! Det är sjukdomen som är alla dessa saker som jag identifierat mig med hela mitt liv, inte jag som person. För mig var det en uppenbarelse att få diagnosen på papper. Att äntligen få en förklaring och en ryggrad att luta mig mot. Nu kan jag "försvara" mig mot dom runtomkring mig.

Jag är en smart och kreativ människa som älskar att fotografera och att skriva, allt det andra, tröttheten, den så kallade "latheten" och svårigheter att komma ihåg och komma igång, det är Fibromyalgin ( och eventuellt en eller annan diagnos till ).

Nu, sen jag fick diagnosen, kan jag äntligen känna mig som en person! 

Jag behöver inte längre säga elaka saker till mig själv inuti huvudet, den där inre rösten ni vet! 

Nu tränar jag min inre röst på att säga snälla saker, jag påminner mig själv hela tiden att jag duger och när jag mår som sämst får jag bakslag. Men jag är äntligen JAG igen! 

Min diagnos är min ryggrad! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    
Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.