Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Det var en gång en familj som bodde i ett stort hus en liten bit utanför staden. I familjen fanns en mamma som levde med psykisk ohälsa. Men trots sina svårigheter och sina psykiska besvär var hon fast beslutsam om att hennes barn skulle få den bästa tänkbara uppväxt. Den här mamman var noggrann med städning och tvätt och hon hade alltid full koll på barnens alla aktiviteter och skolmöten. Det missades inte en gymnastikpåse och allas scheman memorerade. Hon läste läxor och bakade bullar. Hon gjorde egna pedagogiska spel för att engagera barnen i läsning. Varje lördag gräddade hon våfflor till frukost och hon skjutsade barnen överallt de behövde och rullade hemmagjorda köttbullar och egna grytor för att förvissa sig om att barnen fick riktig mat och inga halvfabrikat. Varje jul gjorde honjulklappslekar med rim för varje dag och skattjakter därtill. Hon bakade allt bröd till familjen och hon klippte gräs och skapade ett skaparrum till barnen. Hon var fantastisk faktiskt. Eftersom att hon gjorde allt detta trots sin psykiska ohälsa. Ibland hade hon hypomana skov som faktiskt hjälpte henne med detta. Men ibland tappade hon all ork och blev deprimerad och blev liggande i soffan. Som tur var fanns det så mycket av hennes verk kvar så familjen klarade sig ändå tills depressionen lättat.
 

Så här ser min saga ut. Sagan om när jag var en ”riktig mamma”. En mamma som gjorde allt för och med mina barn. ALLT! Jag sov förvisso nästan aldrig på nätterna pga stress och oro, jag tog absolut inte hand om mig själv heller och jag aktiverade mig på det här viset också delvis för att undkomma andra symtom som ångest och flashbacks t.ex Hela mitt jag mättes i prestationer och ofta i mamma-prestationer.

Det var inte något rosenrosa skimmer i den här sagan.
Men ändå, under några år av mina barns liv var jag en ”riktig mamma”!

Vi lever inte i någon saga längre. Vi lever i den fula verkligheten. Där bakas det inga bullar, inga köttbullar rullas och våfflor ser vi nästan aldrig röken av. Här i den fula verkligheten får vi överleva snarare än leva.

Här ekar det en endaste fras i mitt huvud: JAG ORKAR INTE.

 

 

Alla år med psykisk ohälsa och upprepade svåra händelser att hantera har lett till återkommande utmattningsepisoder som för varje gång blir värre. I dag har jag svårt med koncentration, minne och organisering. Blir det väldigt hög stress för mig så tappar jag bort ord och börjar stamma. Jag glömmer nycklar i dörren och lämnar plattan på tills det nästan står lågor på spisen. Jag trippelbokar mig och jag missar möten och kommer på dem i sista sekund men då är det försent att springa dit. Det är bara några exempel på saker som drabbas.

Att leva med utmattning och samtidigt en ganska så pressad psykosocial livssituation skapar mer stress och samtidigt en ökad stresskänslighet. Det blir lite som en rondell man fastnar i. Man kommer inte ur. Vården och samhället är inte till hjälp. Jag har haft kontakt med åtskilliga myndigheter i min rehabilitering som inte direkt har någon relation med varandra mer än de möten som lovas att de ska bokas. Det kan för mig i praktiken betyda att jag har tre olika möten på en vecka med dessa för att försöka samordna min rehabilitering. Samma vecka kan barnen ha två tandläkartider och dessutom ett litet utvecklingssamtal, på distans över Meet för det tredje barnet. Alltså fem möten på en vecka. Samtidigt som jag nu ska få till någon slags arbetsträning, ordna upp livet och inte hamna tillbaka i någon utmattningssvacka. Det här är ingen överdrift, det här är mitt liv.
Jag förväntas hitta återhämtning, stabilitet, gå i behandling och samtidigt söka jobb, skriva ihop en kartläggning för arbetsträning för att eventuellt återkomma till arbetslivet, men var och när jag ska få tid att åstadkomma det jag behöver vet jag inte. Jag springer runt på möten och försöker överleva och göra som alla säger. Vården har absolut inte varit något stöd. Jag har svikits av läkare massor av gånger som lovat rehabilitering och specialvård, som fokuserat mer på statistik än hur jag mår och fungerar. Vården har slagit undan mina stackars ben fler gånger än jag kan räkna denna resa.
 

När man mitt i denna soppa också ska vara mamma så får mycket från det liv vi tidigare levde stryka på foten. Dels för att det inte funkar tidsmässigt, men också för att jag inte kan och orkar längre.
Konkret kan det innebära att jag inte tvättar på flera veckor och till slut när barnens kläder är slut så tvättar jag bara det allra nödvändigaste. Jag är inte rik, men jag har ändå pengar så vi klarar oss även om det är kämpigt vissa månader. Jag städar inte heller särskilt ofta. Jag börjar ibland. Men orkar inte ens halvvägs sen måste jag lägga mig ner. Jag kan liksom inte längre planera städningen optimalt, utan det blir lite här och lite där och sen blir det mer rörigt än innan. Inte heller lagar jag mat alla dagar längre. Alltså visst, jag steker jag lite färdiga köttbullar och kokar lite pasta, testar nåt nytt recept ibland men det blir mycket halvfabrikat och fryst, färdiglagad mat men jag har inte orken alla dagar. 

Det här är ändå saker som går att stå ut med. Det blir ändå mat i magen och det finns kläder och röran kan vi stå ut med. Men det som smärtar är allt det här andra som man vet är så viktigt och bra för barnen men som jag inte alls orkar med. Allt det som alla andra föräldrar delar i form av bilder och texter på sociala medier. Ni vet, läsa läxor, shoppa, spela spel tillsammans, fritidsaktiviteter, gå på bio, åka på semester. Låta sonen spela fotboll eller innebandy eller ta med alla barnen till skidbacken eller skridskoplan. För att inte tala om fredagsmyset! Den som ändå orkade ha fredagsmys varje vecka. Ibland väljer jag bort rubbet. Eller rättare sagt min utmattning slår så hårt.

Mina barn fick inte bara en mamma med psykisk ohälsa, de förlorade också den mamman de en gång hade. Hon finns inte kvar. Hon försvann vid sagans slut.

Jag hatar att erkänna att skolan är ett av de forum som kräver mest. Jag skulle önska att det var ett forum där det inte alls var så. Men jag tycker att det är i skolan som pressen på oss föräldrar är som störst. Fast de liksom låtsas att det inte är så. Det diskuteras och samtalas så mycket om vad vi föräldrar ska göra för våra barn i relation till skolan. Allt ifrån hjälp med läxor till skolmöten, klassföräldrar och festliga aktiviteter mm. Det finns hur mycket som helst och hela tiden får man veta att det är viktigt för barnen att vi föräldrar är delaktiga, engagerade och stöttande. Många gånger blir det samtal och diskussioner som faktiskt bara ristar in skammen och skulden på de föräldrar som inte följer mallen. Föräldrar som mig, som inte orkar. För så är det för mig hela tiden: Jag orkar inte. Min hjärna orkar inte ens tänka på alla de där sakerna om jag ens kommer ihåg vilka de var. Jag orkar bara inte. Jag måste hushålla med min energi och då behöver jag använda den till annat än det som staplas upp som viktigt ur skolans värld. Som att överleva till exempel. Att äta. Att sova. Att kliva upp på morgonen och se till att barnen kommer iväg i tid.

De senaste åren har barns hälsa varigt ett flitigt diskussionsämne. Ofta menar man då den fysiska aktiviteten och kosten. Sällan pratar man om de andra komponenterna som utgör hälsa. När man samtalar om barns psykiska ohälsa så vill man gärna rikta uppmärksamheten på vikten av fysisk aktivitet. Men aldrig har jag genom mina fem barn fått uppleva en skola som stöttar barnen i att inte stressa, inte mäta sig själva i prestationer, som visar dem att de duger som de är. Den rollen måste ju jag ta. Jag måste ju visa mina barn allt det där. Jag som vet hur det kan gå. Men det är många gånger som att jobba i motvind, med en utmattning på halsen.

Jag har valt att ta fasta på en regel: försöka minimera konflikter. I en familj blir det konflikter, det är oundvikligt. Men jag har verkligen fått släppa många konflikter om vardagliga ting.  Jag kan inte ha konflikter kring varje liten sak som inte fungerar, för det skulle göra oss mer sönder än vi redan är. Det har lett till att vi ibland har väldigt sena kvällar och försover oss, men vi bråkade inte i alla fall. Vi har kanske bara fått i oss lite vitt bröd till frukost, men vi bråkade inte i alla fall. Barnen kanske kommer för sent till skolan, men vi bråkade inte i alla fall. Läxorna kommer de nästan aldrig ihåg ens att få med sig hem. Det är fullt upp med att få hem barnen på eftermiddagen så vi bråkar inte om läxor heller. Ibland går vardagen bättre och ibland går den sämre. Vi tar oss fram. Det är tufft, men det går.
Hos oss är stress och konflikter ett gift. Vi insjuknar snabbt allihopa och det skadar oss. Vi vill inte ha mer stress och absolut inga bråk jag och mina barn.

Som förälder med psykisk ohälsa har jag valt att prata helt öppet med barnen. En del av dom har också fått stöd i form av samtalskontakt eller kontaktperson . Där har de pratat mycket om psykisk sjukdom, deras egna mående och vad det kan innebära. På ett sätt är jag stolt över att jag vågar vara öppen och att jag hjälper dem att sätta ord på det som de tyngs av, att de inte fastnar i samhällets fördomar om psykisk sjukdom. Men samtidigt så skäms jag. Skäms för att jag oroar mig för vad andra föräldrar säger till sina barn, eller vad de tänker. Jag skäms för att jag inte kan vara den där föräldern ur sagan och för att andra nog förstår att det är så. Jag skäms för att jag inte orkar allt som skulle vara så bra för mina barn och som skulle kunna bli den där livskvalitén. Jag orkar inte leva för jag har fullt upp med att överleva och jag skäms för att det är så. Det är så mycket skam.

 

 

Det är svåraste av allt är nog när den här fula verkligheten som vi står i kommer inpå oss, när jag påminns om sagan som en gång var och förlusten som blev när utmattningen kom. När jag hör mina barn förklara för sina kompisar  ”vi kan inte hänga hemma hos oss för min mamma orkar inte så mycket”
eller ”vi får vara tysta om vi ska vara hos oss, annars kanske mammas batteri tar slut”
Allt det där som är livskvalité blir så drabbat. Av den enkla anledningen att jag inte orkar mer.
Jag orkar bara inte. Jag är så trött och slut och hjärnan hinner inte med.
Det gör ont i hela mig.
Jag vet att mina barn sörjer mitt forna jag. Det gör också jag.
Jag har en djup sorg. Men jag orkar inte sörja.

 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Spoonie antar jag inte låter så bekant i allas öron och ska jag vara ärlig så hade jag inte heller hört talas om det uttrycket innan. 

En spoonie är ett annat ord för en person som lever med kronisk sjukdom/smärta. Spoonie kommer från engelskans sked. 

Chrsitine Miserandino är upphovskvinnan till skedterorin som handlar om hur viktigt det är att hushålla med energin vid kronisk sjukdom. 

 

Såhär. Skillnaden på att vara sjuk och att vara frisk är att behöva göra val eller att medvetet tänka på saker när resten av världen inte behöver. De friska har lyxen av ett liv utan val, en gåva som de flesta tar för givet.

De flesta börjar dagen med obegränsad mängd möjligheter och energi att göra vad de vill, särskilt unga människor. 

För det mesta behöver de inte oroa sig för effekterna av deras handlingar.

När jag vaknar upp varje morgon har jag ett visst antal skedar till godo och dom symboliserar energin jag har till mitt förfogande under dagen. Att ta sig upp ur sängen efter en jobbig natt kostar en sked, att klä på sig kostar en sked och hygien ytterligare en sked. 

För dig kanske äta är en sked medans det för mig först är en sked för att laga maten, en för att äta den och en för att plocka undan efteråt. Plötsligt är skedarna (energin) slut men det är inte dagen och det är fortfarande saker kvar att göra. 

 

Då kan jag behöva låna skedar (energi) från morgondagen men det innebär också att det blir mindre skedar (energi) imorgon att tillgå. 

Och när skedarna är slut är dom slut. Då är också energin slut och det är därför det är så viktigt för oss lever med kronisk sjukdom/smärta att hushålla med den energi (skedar) man har att tillgå varje dag. 

Det här med hur många skedar vi har och gör av med är så individuellt. För någon annan kanske en dusch eller promenad bara innebär en sked medan dom två sakerna tömmer mig totalt på skedar (energi).

Friska människor begöver inte beräkna och hushålla med skedarna (energin) i lika stor utsträckning som en spoonie, för oss är det livsviktigt. 

Det kan räcka med en sömnlös, smärtfylld natt så står jag utan skedar (energi) för hela den dagen. 

Precis allting jag gör kostar någonting energimässigt så återigen är det så viktigt att hushålla för att orka med och det måste jag bli mycket bättre på. 

Ibland säger det bara rassel är skedarna (energin) slut och det har inte ens gått halva dagen. Därför är upptäckten av skedterorin/spoonies nödvändig för mig för den har fått mig att inse hur jag vill leva mitt mitt liv framöver och hur fel jag har gjort hittills. Det svåraste är att lära mig att sakta ner och inte göra allt på en gång, jag kämpar mot den dagen när jag klarar av att bromsa i tid, att inte bränna alla skedar på en gång. 

Jag hatar att känna mig utelämnad, att behöva välja att stanna hemma eller att inte göra saker som jag vill. Jag vill inte behöva känna frustrationen.

Jag ville genom den här förklaringen få er att förstå, att allt alla andra gör kommer så lätt, men för mig är det hundra små jobb i ett. Jag måste tänka på vädret, min dagsform och det som är inplanerat den dagen innan jag kan utföra planerna. När andra helt enkelt bara kan göra saker måste jag planera som om att jag strategiserar ett krig. Det är så i den här "livsstilen", skillnaden mellan att vara sjuk och frisk. Det är den vackra förmågan att inte behvöa tänka alls  och bara göra. Jag saknar den friheten. Jag saknar att aldrig behöva räkna ”skedar”.

När människor runt omkrng får skedteorin förklarad verkar dom förstå lite bättre hur det är att leva med en kronisk sjukdom, man ger en bit av sig själv när man gör något, man ger bort en av sina "skedar".

Det här blir en nystart, skedteroin.     

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Jag tänker dela med mig av ytterligare ett psykiskt trauma jag har upplevt som är orsak till att jag idag lever med svår Fibromyalgi, det är en traumatisk upplevelse som satt djupa ärr i mig men jag vill dela med mig av den så förståelsen för kroniska sjukdomar ökar i samhället. Vi är inte lata eller hemma för att det kul eller skönt, vi är hemma för att vi gått in i väggen, nåt gränsen för vad en människa ska behöva vara med om och kraschat. Vi är ofta högpresterande människor som haft många bollar i luften alldeles för länge och har svårigheter att säga Nej till andra, till slut säger kroppen ifrån och en del människor utvecklar kroniska sjukdomar, som tex Fibromyalgi, ME/CFS, hjärntrötthet eller annan psykisk ohälsa.  

Först och främst vill jag tacka dig för att du visade mig vad jag inte förtjänar. 

Jag förtjänade inte dom elaka orden du skrek till mig och spottade i mitt ansikte. 

Detta fick bara dig att känna dig mer som en man och det förstörde mig helt.

Jag förtjänade inte nedbrytningen och att bli kallad elaka saker. 

Du fick mig att känna att jag var ingenting bara för att du skulle känna kraften,

kraften du fick när du gjorde mig hjälplös till att göra någonting för att rädda mig själv. 

Jag förtjänade inte att vakna upp mitt i natten helt svettig eftersom jag drömt

mardrömmar med dig som huvudroll.

Du fanns inte där vid min sida för att se mig i sorg.

Du brydde dig inte om vad som hände med mig.

Det enda du brydde dig om var att uppfylla dina behov och din själviskhet. 

Jag förtjänar inte alla dessa ångestattacker varje gång jag tänkte på eller hörde av dig.  

Jag förtjänade inte bristen på kärlek jag fick från dig och mest av allt,

jag förtjänar inte att du var otrogen mot mig.

Vad jag har att säga till dig nu är TACK.

Tack för att du fick mig att inse att Du inte förtjänar mig. 

Tack för natten av skräck när du slog mig till en 

känslomässig död. 

Först då kunde jag bli född igen. 

Den natten var natten du gav mig modet att

äntligen lämna dig.

Jag vet att du trodde att allt du hade gjort mot mig 

var rätt men du hade så fel. 

Du behandlar inte kvinnan du älskar som skit. 

Du tar henne inte till kanten. 

Du förstör inte alla hennes önskningar som får henne att vilja fortsätta leva.

Istället behåller du henne som den mest värdefulla saken i ditt liv.

För djupt nere, vet du, att hon är en kvinna att älska och att du var 

en lycklig jävel som fick henne. 

Med en sådan kvinna spelar du inte med hennes tankar

eller gör alla dom hemska sakerna mot henne. 

Du vårdar henne och du tackar Gud varje dag som 

du har henne i ditt liv.

Men det gjorde du inte, eller hur?

Du utnyttjade henne och du förstörde hennes liv för alltid, 

för även när hon lyckades komma ifrån dig var hon inte samma person längre. 

Du dödade kvinnan som hon brukade vara, och du formade fram en ny, 

perfekt för dig, precis så som du tyckte hon skulle vara.

Du svor att du älskade henne. 

Varje gång du gjorde en hemsk sak och hon ville lämna dig, 

bad du henne att stanna. 

Du svor på ditt liv att du älskade henne och att du ville hjälpa henne. 

Det var bara en massa lögner! 

Men det finns fortfarande något jag inte förstår.

Hur kan en person som du våga säga "Jag älskar dig" till någon?

Dessa tre ord representerar något du inte kan förstå. 

Jag vet inte ens varför du sa att du älskade mig när du inte kände det.

Kanske ville du lura mig och dra nytta av mig.

Kanske djupt där inne, var du en trasig man som inte visste hur man älskar en kvinna, 

så du gjorde alla dessa otäcka saker mot mig. 

Kanske trodde du verkligen att du hade rätt, att du gör rätt sak.

Kanske är du verkligen en psykopat. 

Jag undrade alltid var ditt samvete fanns. 

Jag undrade alltid ifall du har svårt att somna om nätterna?

Finner ditt sinne och din själ ro?

Men jag fick aldrig svar på dessa frågor. 

Jag är inte ens säker på att du någonsin tänkt på det på grund av

att allt du gjorde mot mig verkade komma så naturligt för dig.

Du älskade mig inte. Du kan inte älska någon. 

Kanske gillade du bara tanken på kärlek, så du gav det ett försök 

och jag var din "försökskanin". 

Men låt mig berätta något för dig.

Du misslyckades och du misslyckades hårt.

Dumt nog var jag den som verkligen älskade dig,

men jag borde inte ha älskat dig alls. 

Jag var den som var beredd att flytta berg för dig

och allt jag fick var en bit av ett av dom som lossnade och slog mig i ansiktet.

Jag var den enda som försökte och den enda som som kämpade för 

vad du kallade "evig kärlek".

Och vad fick jag i slutändan? 

Jag har emotionella ärr som aldrig kommer att läka.

Jag har minnen som aldrig kommer att försvinna. 

Jag låste vad som var kvar av mig djupt inuti,

i hopp om att jag skulle hitta det igen en vacker dag.

Det var min försvarsmekanism och nu vet jag vilken skräck jag överlevde på grund av dig. 

Nu när jag är långt ifrån dig är jag äntligen medveten

om vilken tur jag har som kan fortsätta leva.

Jag inser äntligen hur lyckligt lottad jag är att jag får en ny chans, 

inte bara i kärlek, men i livet också. 

Nu inser jag hur stark jag är och den här gången lovar jag mig själv, 

jag kommer aldrig låta någon skada mig så som du gjorde.

Mitt beteende, allt jag gjorde och den jag var, var aldrig

tillräckligt bra för dig.

För dig var jag en lerhög klar att formas.

Idag inser jag att jag redan var ett mästerverk tills du förstörde mig

genom att försöka "förbättra" mig.

Förr, när jag älskade dig, trodde jag att du var ljuset

i slutet av min mörka tunnel. 

Men du var den skugga som drog mig djupare ner, varje gång jag 

nådde ljuset för att rädda mig själv. 

Hela tiden var du mannen som hållit mig tillbaka från att 

nå mina mål och att mina drömmar skulle bli sanna.

Och det sorgligaste var att du ville att jag skulle tro att du hjälpte mig att resa mig

men hela tiden sköt du mig djupare ner i ett mörker. 

Även om jag trodde att du var mitt livs kärlek, 

var du faktiskt min värsta fiende. 

Och sanningen är att jag fortfarande inte förstår hur du kam göra 

det mot den kvinna du levde med. 

Hur kunde du säga till mig att du älskade mig om du inte menade det?

Jag antar att du är den typen av man som skiter fullständigt i vad folk tycker om dig.

Och i det här fallet brydde du dig inte om vad jag tyckte om dig, 

för om du skulle göra det, 

skulle du ha tänkt innan du agerade, men när vi var tillsammans, 

agerade du alltid först och tänkte sen. 

Då var det för sent för förståelse. 

En person kan bara ta en viss mängd. 

När du tror att du nått din gräns, är du inte där än.

Men när du inte bryr dig längre, 

när det inte spelar någon roll om du lever eller dör, 

när dagarna och nätterna ser precis likadana ut, 

då har du fått tillräckligt.

Du fick mig att tro på saker som inte var på riktigt. 

Du mobbade mig till att lita på dig. 

Du sa till mig att jag var omöjlig att leva med. 

Du sa att jag var galen, att jag behövde hjälp.

Du sa att jag inte var älskvärd, men det var du som inte kunde hantera mig.

Du sa det för att du såg mig göra saker som du inte klarade av. 

Bara för att jag var starkare än dig, ville du förminska mig och psykiskt misshandla mig. 

Du ville ha kontroll över mig. 

DU ville styra mig och tyvärr gjorde du det för en stund.

Du var min nödvändiga ondska. 

Narcissisten i förklädnad och mannen som visste hur han fick mig 

att må skit bara genom ord. 

Du visste exakt vilka punkter du skulle trycka på. 

Du visste exakt hur du skulle förstöra mig. 

Efter att flera år har gått behöver jag bara säga en sak till dig. 

Tjejen du "formade" till en ynklig, meningslös INGENTING har blivit 

en kvinna som är en kraftfull och oföränderlig NÅGONTING.

Tack för att du var en del av mitt liv.

Tack för att du fick mig att inse att jag var den enda som kunde rädda MIG! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Orsakerna bakom Fibromyalgi är inte helt klarlagda, det är olika från person till person men dom främsta oraskerna till att att man utvecklar Fibromyalgi är stress, ångest, nedstämdhet, depression och ofta har Fibromyalgipatienter varit utsatta för trauma eller psykisk kris med ett långsamt och utdraget tidsförlopp. 

Jag tänker dela med mig av ett psykiskt trauma jag har upplevt som är en av orsakerna till att jag idag lever med svår Fibromyalgi, det är en mycket smärtsam upplevelse men jag vill dela med av den så förståelsen för kroniska sjukdomar ökar i samhället. 

På påskafton, den 26/4 2003, dödsförklarades min dotter på Sundsvalls sjukhus. Hon blev bara 7 månader gammal, hon dog i sömnen och man kom aldrig fram till varför mer än att hon dog i plötslig spädbarnsdöd. Kvar stod jag (en mamma) och en pappa. Föräldrar som mist ett barn men ändå föräldrar till ett barn.

Det var en tidig lördagsmorgon, natten hade varit stökig, klockan börjar närma sig 8 på morgonen och alla är vaken utom tvillingarna, det känns oroligt, ber er pappa kolla läget för tvillingarna var alltid dom första att vakna.

Han ropar efter en kort stund från erat rum och jag hör på hans röst att något är riktigt fel, han kommer utrusande i panik med tårarna forsandes ner och vår lilla dotter livlös i armarna. 

Jag sätter mig ner i vardagsrummet och skriker rätt ut i förtvivlan, paniken, maktlösheten, ilskan.

Det första jag tänker är att ringa min mamma men innan signalerna hinner gå fram ringer jag till 112, jag skriker till rösten på 112 (en kvinna) att kom kom hon andas inte, hon är blå, hon är död. 

Hon har varit död ett tag så jag sa till ambulansen att dom inte behövd skynda sig men dom var ändå där så snabbt, dom går in i rummet där vi lagt dig i sängen bredvid din tvillingsyster igen, hon ligger helt tyst och tittar på oss och undrar nog vad som händer. Jag ringer sen min mamma igen och säger i förtvivlan Hon är död, du måste komma! 

Jag tar upp din tvillingsyster igen och ger henne till min mamma som kommit, ambulanspersonalen går in rummet och ser direkt att det finns inget att göra, du har varit död för länge. 

Vi får gå in rummet igen, du ligger där alldeles stilla, du ser så fridfull ut, som att du sover men jag vet att så är det inte, jag gråter igen, blir arg, varför ska det här drabba oss. 

Det finns inga ord för den natten. Den morgonen. Den förmiddagen. Det som hände. Bara tårar och mörker. Kallt och svart. 

Varje gång jag tänker på den där natten, morgonen, gråter jag, får svårt att andas. Har jag/vi verkligen varit med om detta, verkligen?

 

Vi får åka med till sjukhuset, ambulanspersonalen pratar med polisen som nu också är på plats att vi ska få åka med och ta farväl av vår dotter, dom ber om en filt att linda in dig i och jag hämtar din favorit, din rosa Nalle Phu filt som dom lindar runt din lilla kropp. 

Du var redan död, du var iskall, jag ville inte tro det. Jag försökte. Vi försökte. Förlåt. Vi försökte verkligen men vi kom försent. Förlåt. 

På sjukhuset möttes vi av sjukhusperonal, kuratorer och en präst, dom visade in oss i ett rum där dom pratade en massa om Dig min lilla flicka men allt var en töcken och jag ville bara ta med dig och åka hem igen. 

Att se dig ligga i det där rummet, på en säng, dyra smakfulla möbler, ett ljus tänt bredvid dig och en psalm som ska trösta. Ett rum skapat för döden och avsked. Ett stilla rum, tror jag att det kallas. 

Alla står tysta och väntar, på rad, när vi kommer dit. Vad finns det att säga? Jag brister ut i tårar. Jag är en sten. Jag bara gör. 

Din genomskinliga hud. Kall hud då jag strök dig över näsryggen som jag brukade göra innan du skulle sova. Innan jag lämnade rummet. 

Jag kom i alla fall ihåg att ta med dina bästa mjukisdjur och din snuttefilt. Mjukisdjuren stannar hos dig när vi åker hem. Du älskade dom. Vi ville ha det så. 

Att gå ut ur det där rummet. Att lämna sjukhuset utan dig. Vetskapen om att du låg där alldeles ensam och kall. Det gjorde ont. Din pappa släpade mig, gråtandes och skrikandes ut ur sjukhuset och hem. 

Forskning säger att det är bra om föräldrarna håller sitt döda barn i famnen. Jag gjorde inte det. Jag kunde inte. Jag ångrar att jag aldrig höll dig i min famn. Din stela kropp. Men jag kunde inte. Du var så vacker. Döden är ful. Ingenting är vackert med döden. 

Väl hemma så är min mamma där, hon väntar på oss i köket, hon står med disktrasan i en handen och gnuggar fläckar som inte finns, tar emot men vet inte riktigt hur hon ska bete sig. 

Det var så fint det  hon gjorde för oss. Vi hade inte orkat det själva. Hon gråter med oss. Förtvivlan. Vi gråter tillsammans och försöker få i oss någon slags mat. 

Vi somnar sen till slut av ren utmattning. Sova. Vi vill inte vakna. På morgonen. På natten. Vi lyssnar efter dina rop på natten och på morgonen, alldeles för tidigt, då brukar Ni vakna men vi hör bara din systers. 

Mamma hjälper oss en tid med matlagning, handlar, tvättar och städar. Tända ljus, blombud, telefonsamtal, mat på trappen. Försöka sova, äta, andas. 

Tänker bara ett steg i taget, det är bra att komma ut någon gång varje dag i alla fall men jag vill bara falla någonstans inuti mig vill jag bara falla. 

Mamma är där hemma hos oss och tar emot. Lagar maten. Bara finns och är. Vi vill inte vara ensam. Vi kan inte vara ensam. Åk inte ifrån oss. Åk inte, men snart vill vi vara själva. 

Jag hör hur eran pappa skriker tyst i kudden inne i sovrummet, han slår hårt i något, handen gör ont och blir blå och blöder men han säger att det inte gör något för då känns något i alla fall. Han skriker tyst i kudden och jag är så rädd att han ska göra illa sig själv ordentligt. 

Vardagen känns så långt borta nu. Allt är trassligt. Vardagen med dom övriga barnen känns så långt borta nu. 

Din kista var ljus, vit, men inte den vi valde först. Allting var så konstjort. Prästen kände dig inte. Ingenting blev bra. 

Begravningen. Mellan död och sammanbrott. Jag tvingar mig att äta nåt för att orka stå upp innan vi går in i kapellet. Käkarna biter ihop. Varje steg är tungt. Som att vi ska lära oss att gå igen. Begravningen var både fin och ful, din favoritlåt spelades. Den går inte att göra om. Allt är en töcken, jag orkar inte titta på bilder från den dagen. 

Allt är som en filmscen. Det kändes inte som jag var närvarande, jag bara spelade den där scenen. 

Vi har valt gravplats åt dig, på den vackraste kyrkogården i hela kommunen.

Sov du lilla videung. När kommer du tillbaka? 

 

Mitt i den lamslagna tillvaron, kände oss urvattnade och förlamade ringer polisen och meddelar att obuktionen är klar och vi nu kan ordna med begravning. 

Jag kan inte leva utan dig. Jag kan inte dö utan dig. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag aldrig lämnat dig med blicken. Någonsin. Jag försöker trösta mig med att du redan var död när vi hittade dig. 

Trösten fungerar inte. Skulden. Skulden. Jag skulle ha varit där hela tiden. 

Alla möten. Telefonsamtal. Försäkringsbolag. Vänner. Familj. Präst. 

Försäkringskassan. Dom var så snälla mot oss och det är ett jäkla telefonsamtal att ringa och säga att vårt barn lever inte och jag är ju föräldraledig och vad ska vi göra nu. 

Välja gravsten. Plantera blommor på grav. kan man, får man gräva upp förgätmigej ur parken och plantera dom där?

Vi tog oss igenom begravningen.Kuratorn och prästen på sjukhuset föreslog att vi själva skulle bära urnan vid ursättningen och själva gräva ner den.
Det kanske är som det där med att det är bra om man håller sitt döda barn. Forskningen. Jag gjorde inte det. Jag ångrar det. Fast jag vet inte hur jag någonsin skulle ha kunnat släppa henne ifrån mig. 

Jag ringer kyrkogården och krematoriet. Hur gör man vid en ursättning, frågar jag. Vi vet inte. 

Hon som svarar på kreamtoriet är stressad. Hon har inte tid med en mamma som förlorat sin lilla flicka och som undrar hur en urnsättning går till, om vi kan läsa en dikt. 

Jag lägger på luren. Kyrkovaktmästaren var mycket trevlig. Läs en dikt, stanna en stund. Ta den tid Ni behöver. 

Urnsättning kl ett. Fortfarande sommar. Nu är klockan kvart över elva. Färgerna är starkare, intrycken skarpare, dofterna tydligare, vindarna ljuvligare. 

Låt mig få vara ifred. Det hade lika gärna kunnat regna. Det är en sådan dag. Ingenting och allting är vackert. Hon skulle vara här. Men hon är inte det.

Jag har köpt gravljus på vägen. Och lika som vid begravningen blir ingenting bra. Det känns inte bra. Bara tomt. 

Det är som en filmscen igen. Ännu mer overklig än vid begravningen. 

Eran pappa står med urnan i famnen. Han gråter en tyst gråt, hela kroppen skakar. Krampaktigt håller han urnan, som ett barn man inte får tappa. Solen skiner och det är riktigt varmt, urnan är vit, snöret är blodrött. Talldoft. 

Sådana kontraster men ändå samma process i oss. Han lyfter blicken, jag fråter också, kroppen skakar. Krampar.

Lika svårt att släppa ner urnan i jorden som det var att åka från sjukhuset den förmiddagen. 

Så brutalt och inte alls vackert. Jag ville verkligen inte vara med. Det går inte att läsa en dikt. Allting svajar. Vi kramas. Håller krampaktigt om varandra. 

Det här blev mer ett avslut. Begravningen var mer ett slut på krisen och kaoset, en brytpunkt mot förberedelsen för att gå vidare med livet. Begravningen var en startpunkt för en livslång sorg. Tomheten att hantera. Den största förlusten. Urnsättningen var en brytpunkt för sommaren. Hon är i jorden. Där hon får frid. 

Bilturen hem. Solen skiner men vi är sorgsna. Jag är inte ritkigt närvarande under resten av dagen även om sinnesintrycken är skarpare. 

Vi har hittat en luftficka i sommaren. Vi är bara i början av något. Vi drar varandra växelvis. Håller under armar om den andra sjunker ihop. Sedan brter vi ihop. Tillsammans. 

Den natten drömde jag att jag sorterade blå, kalla lik på en högt belägen hylla. någon stod nedanför och iakttog. 

 

Vi har under den här tiden lärt oss vänta på besked. Beskedet om obuktionen. Bedömningar. Mikroskopi. Ingen hittar egentligen orsaken till att vår lilla flicka dött. Plöstlig spädbarnsdöd står det. Det är svårt för oss att ta in. 

Kommer jag någonsin få ro i min kropp, sinne och drömmar? Vi har en psyskologisk mognad, vi stänger inte av. Vi pratar om det. Allt handlar om psyksisk mognad. Jag vet inte. 

Eftermiddagsångest blandat med katastroftankar. Nästan varje dag. När natten går över till dag. När morgonen går över till förmiddag. Att släppa dagen. 

Vi har drabbats av den största separationen någonsin och dagens början påminner om den. 

Jag gråter på helt nytt sätt. Ett fysisk gråt som väller fram och tar över. Ett skrik som blir ett gråt. Ett gråt som hörs och märks, som lämnar spår av saliv och röda tunga ögon. 

Det är först nu jag börjar förstå att vi inte gjorde något fel. Skulden. 

Det är inte vårt fel att hon dog. Skulden. Gradvis bäddas den in i något mjukare. Det största ansvaret som kommer med ett barns födelse, att bli förälder; att se till att ingenting farligt händer sitt lilla barn. Och när det händer. 

Vi har misslyckats med vår uppgift. Men som många sa till oss, man kan inte sitta och titta på sitt barn dygnet runt. Alla upprepade gång på gång att vi inte gjort något fel, men så svårt det är att få orden och tanken att landa i oss. 

Jag har läst mycket om det här, att ett barn plöstligt dör och om sorg.. En känsla av misslyckande med den yttersta uppgiften som människa. Att överleva sitt barn. Det är onormalt att överleva sitt barn.

Det vi gått igenom är inte normalt. 

Gravstenen. Vi sätter typografin tillsammans. Får det överstökat. 

Mjösund är ett vackert namn på en plats. Du är inte där men det är en plats för att samla tankarna kring dig. 

Jag har funderat om och om igen på om vi kunde gjort något annorlunda. Vad hände? Hur ska vi kunna leva med att inte få veta? Vad hände egentligen? Du hade väl inte ont, du hade väl inte ångest? 

Återgången till vardagen. Något har hänt. Jag kan skjuta upp sorgen lättare nu. Uppskjutandet blir en paus. Ibland kommer ledsamheten kommer ifatt, ibland på ett konstigt sätt. 

Sorgen, kommer som en stor havsvåg. En tsunami. Plötsligt från stilla hav. Försöker låta den passera, med sin kraft. Så avtar den sakta och efter ett tag är allt lite lugnare. Ofta tar det ett tag till nästa våg. Kanske lite glesare mellan gångerna, men alltid kraftig. Sorgevågen. Jag är stolt över att jag klarar det här. 

Vissa dagar lever jag som det är min sista. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt. Ett halvår. Sex månader. Dagar. Minuter och sekunder. Utan min lilla flicka. Med min lilla flicka ständigt. 

Jag klarar mig! Jag besöker inte din grav lika ofta men jag säger åt mig att tillåta att det blir så! 

18 år har passeerat. April. Hon hjälper mig att överleva och hon kommer att hjälpa mig att dö. 

Till slut kommer dom fina, goda minnena att ta över.

Livet går vidare, sorgen försvinner inte, man lär sig bara att leva med den! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Jag kan se allt annat än sjuk ut vissa dagar om jag vill .. om jag ska handla eller besöka någon  .. 

Jag kan se pigg och fräsch ut, jag gråter inte för tillfället och ögonen kanske till och med lyser lite. 

Det du ser i mitt yttre är det du relaterar till dig själv, det du inte vet är jag har varit tvungen att planera hela förmiddagen fram tills jag skulle åka för att inte vara ur gängorna. Jag har fått vila efter varje moment som består av toalettbestyr, frukost, påklädning, bäddning mm .. Just för att jag inte klarar av att göra allt i ett svep inom 1 timme som jag gjorde förr, innan jag kraschade och blev sjuk.

Under handling eller besök har jag ofta fullt upp med att koncentrera mig på vad som sägs eller på omgivningen och jag har ofta händerna hårt knutna.

 

Efteråt har jag blöta ringar under armarna och jag är helt slut, det är som en tyngd med bly som intagit min kropp oc jag vet inte hur jag ska göra för att komma hem fort nog så jag kan lägga mg. 

Jag orkar inte hålla mig upprätt längre och all energi är nu uttömd för den här dagen och troligtvis för ett par dagar framåt. Jag vill inte ha en massa tycka-synd-om-Mig kommentarer eller så utan bara lite förstående för att jag inte är så aktiv längre och förstående varför jag inte är så sällskaplig nu för tiden.

Det gör mig så ont att inte bli förstådd, att bli misstrodd. Jag är inte hemma för att det är kul, mina dagar är allt annat än roliga och skulle lätt byta med någon så jag orkade kliva upp ur sängen varje dag, gå ut på en promenad, umgås med vänner, ha aktiviteter på kvällarna men det orkar inte jag.

Vissa dagar tar jag mig inte ens upp ur sängen, vissa dagar kanske jag tar mig upp men jag går i pyjamas hela dagen, jag orkar inte alltid svara i telefonen eller gå ut på gården. 

Men det syns inte utanpå därför finns det inte enligt många .. 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över