ram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Att leva ett helt liv och känna att något är fel, att man inte är som alla andra, utan att få en diagnos är såklart väldigt jobbigt. 

Jag var runt tonåren när jag började märka av att något inte var som det skulle. Som tonåring så funderade jag kanske inte så mycket på att det kunde vara en sjukdom utan grubblande väl mer i allmänhet över min existens och varför jag aldrig riktigt kände att jag passade in. 

Runt den här tiden i mitt liv så såg säkert allting helt normalt ut utifrån. Jag hade vänner, på fritiden, aldrig i skolan, skolan gick hyfsat bra och jag hade fritidsintressen. Men inuti mitt huvud så var det en helt annan historia, 

Jag kände mig väldigt ensam, trots att jag hade både familjen och en del vänner. 

Jag fick aldrig de höga betygen jag förväntade mig själv att få trots att jag kämpade så, jag var inte helt dum men förstod aldrig riktigt varför jag inte fick dom. 

Jag har alltid haft extrem prestationsångest och oroar mig hela tiden för allt. Jag känner av min omgivning hela tiden och scannar känslor och vibbar från dom runtomkring mig. Jag ligger hela tiden ett steg före, inne i huvudet, och vet oftast vad som ska hända och ske innan det gör det. 

Det är oerhört stressande för mig och det är något jag fått hjälp att förstå nu på äldre dagar. 

Jag har stressat så här hela mitt liv, jag får ofta magont, huvudvärk och extrem trötthet av all stress och oro, tröttheten är det som varit värst. 

Jag har aldrig orkat umgåtts lika mycket som alla andra och det har därför ökat på min utanförskap hela tiden under hela mitt liv. 

Jag har alltid haft svårt för att minnas saker samtidigt som jag ältar saker till förbannelse, bearbetar genom att älta och fundera. Tankar som "kunde jag gjort annorlunda eller sagt andra saker". 

Att ständigt leva med en känsla av oro och misslyckande tär på både psyket och kroppen. 

Fysiskt så orkar jag inte heller som alla andra, jag kan hålla på ett tag, kanske går det att jag kan hänga med några aktiviteter men sedan blir jag "sjuk", jag får som "förkylning" och mycket mer värk. Till slut när värken och smärtan är så påtaglig och de ena symptomen avlöser det andra så blir jag så deprimerad och ligger bara hemma och gråter för att jag känner mig så misslyckad. 

Varför orkar jag inte som andra? 

Samtidigt så tycker omgivningen att jag mest är lat och engagerad. "Ryck upp dig nu"! har jag hört så många gånger så jag kan inte ens räkna. 

Under perioder har jag haft svårt att sova och fick till en början prova en massa antidepressiva som läkarna var snabba att skriva ut, dom hjälper ingenting och jag känner mest att jag går runt som med ett stort moln av bomull inuti huvudet när jag tar dom. 

Jag har kämpat hela mitt liv med att få läkare och sjukvården att lyssna på mig och ta mig på allvar, men det var alltid samma svar " Allt sitter i huvudet" "Fibromyalgi finns inte ens" "Smärtan kommer nog från överansträngning" "Gå hem och ta en Alvedon o vila så ska du se att det går över".

Jag är inte den som ger mig i första taget så jag tar tag i saker när jag "repat" mig under en tid så att jag kan börja om hela historien igen och igen och igen, kriga för mina rättigheter som kronisk sjuk.

Det har gått i cykler genom åren. Glad och med lite energi, börjar aktiviteter/träna/plugga, får ett bakslag och blir sjuk i "förkylningssymptom" som inte går över och blir till slut deprimerad. 

Sedan jag fick mitt första barn för 19 år sedan så eskalerade allt, ett barn får man inte ledigt ifrån. Man kan inte säga upp sig som mamma, ännu värre blev det efter dom andra barnen som föddes väldigt tätt. 

Men det var egentligen inte förrän 2014 som jag brakade rakt in i kaklet med full kraft, efter år som ensamstående med alla 5 barn, jobb, dagis, skola, plugga i två omgångar och samtidigt jobba för att inte studielånet skulle äta upp mig. Jag kraschade, föll ihop, allt blev svart och vaknade upp på sjukhuset. 

Jag hade redan flera år tidigare tagit kontakt med läkare för att jag inte orkade mer, men svaren alltid desamma och till slut brakade allt och jag blev sängliggande. 

Här börjar min resa! Jag har själv haft aningar under åren om att det är Fibromyalgi jag har, hade även funderingar på Borrelia, ADD eller ME/CFS men jag var helt säker på att jag hade en diagnos. 

Efter första omgången med kampen mot sjukvården så började jag hitta mig själv lite, jag visste att det skulle bli en lång och krokig väg men hjälp skulle jag bara ha. 

Till slut, efter en massa tjat på sjukvården här utan resultat, skrev jag en egenremiss till en privatklinik i Göteborg, det var en enorm ansträngning för mig att resa och vara med om undersökningen men väl där var jag fast besluten att få en diagnos. 

Jag stod på mig, jag kände i varje ben i kroppen att jag måste få en diagnos, jag grät av trötthet när dom fysiska och psykiska testerna var över och dom kom fram till att jag har Fibromyalgi!

Den dagen när jag såg läkaren på privatkliniken skriva in min diagnos i min journal var vändningen för mig!

Äntligen fick jag bekräftelse utifrån någon annan att det inte var mig det var fel på! Jag var inte en lat och tråkigt person. Jag var inte oduglig människa som bara är trött jämt. Jag var inte den dåliga anställde som var sjuk jämt. Jag var inte den misslyckade föräldern som inte orkade med barnen hela tiden eller deras föräldramöten/utvecklingssamtal. 

Jag har en kronisk sjukdom! Jag har Fibromyalgi! Det är sjukdomen som är alla dessa saker som jag identifierat mig med hela mitt liv, inte jag som person. För mig var det en uppenbarelse att få diagnosen på papper. Att äntligen få en förklaring och en ryggrad att luta mig mot. Nu kan jag "försvara" mig mot dom runtomkring mig.

Jag är en smart och kreativ människa som älskar att fotografera och att skriva, allt det andra, tröttheten, den så kallade "latheten" och svårigheter att komma ihåg och komma igång, det är Fibromyalgin ( och eventuellt en eller annan diagnos till ).

Nu, sen jag fick diagnosen, kan jag äntligen känna mig som en person! 

Jag behöver inte längre säga elaka saker till mig själv inuti huvudet, den där inre rösten ni vet! 

Nu tränar jag min inre röst på att säga snälla saker, jag påminner mig själv hela tiden att jag duger och när jag mår som sämst får jag bakslag. Men jag är äntligen JAG igen! 

Min diagnos är min ryggrad! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    
Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.   

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Att leva med Fibromyalgi är som att leva ett annat liv, allt blir förändrat. Man kan inte göra saker som man kunnat förut dels för smärtor, för att orken inte lika stor och för att hjärnan inte är lika alert som förr.
Fibromyalgi är inte en psykisk sjukdom men alla besvär som ryms inom diagnosen, som inte går att bota kan ge psykiska besvär. Kännetecknande för Fibromyalgi är olika typer av smärtor och värk, kraftlöshet och trötthet, koncentrationssvårigheter, ömhet, ökad känslighet för väderomslag och för olika vädertyper, köld, blåst och ibland, som för mig även värme, det blir mer värk och besvär och svårighet att koppla av, känslighet för fukt, (o)ljud/ljus/ dofter, sömnproblem, svullnad i händer och fötter, fumlighet (på grund av svullnad), mag- och tarmproblem, viktproblem, yrsel, förvirring, skuldkänslor. Besvären skiftar från dag till dag, till och med från en stund till annan och det är svårt att planera för aktiviteter, man vet inte om det går att genomföra, man blir ofta besviken om man sett framemot något och det inte fungerar som man har tänkt som t ex fester, som var roligt men som blir väldigt jobbigt för ”fibrosar”. Det kan ta så mycket kraft från en så att man blir bli liggandes sjuk i flera dygn. Det bästa är om man kan acceptera hur det är och leva därefter, det blir lite tråkigare men lugnare.
Man kan ha många symtom samtidigt eller var för sig eller färre symtom och det kan vara lika svårt för dem ändå, det är individuellt hur man upplever sina smärtor, det är många faktorer som spelar in som personlighet och orsakerna till att man blev sjuk.

Symtom

Symtomen är omfattande och besvärliga, det flyttar sig eller kan uppträda på flera ställen samtidigt, det varierar i styrka men finns där hela tiden, dag som natt:

Värk och smärta; molande, svidande, kliande, både yttre eller inre, ilande, tryckande, krampande, ömmande, skärande, brännande, domnande,  mm. Stelhetskänslor, rastlöshet, muskelryckningar, svullnad i fötter och händer, ökad känslighet för ljus/ljud/dofter/stress, tinnitus, feber eller feberkänslor, infektionskänsla, Colon Irritable, besvär från blåsan, hjärtrubbningar, andningssvårigheter, illamående, nedstämdhet, kopplad till smärtan, ångest,
dimsyn och värk/sveda och klåda i ögonen, yrsel, besvär från slemhinnor: ögon/näsa/ mun/underliv, eksem, kalla fingrar och tår…

• Trötthet som inte går att vila sig ifrån och som kan sitta i flera dygn.

• Kraftlöshet, matthet, orkar inte ”ta sig i kragen” eller kämpa emot. Upplevs som förlamande. Man blir svag i händerna, orkar inte få upp burklock eller bära som man orkat förut, tappar lätt saker, orkar inte göra saker som man gjort innan  t ex.

• Sömnproblem, värken och besvären gör det svårt att sova och kvaliteten på sömnen är sämre, djupsömnen är mer ytlig och det gör därför inte lika bra nytta.

• Glömska. Många är rädda för att man har Alzheimer därför att de inte kan komma ihåg ens de enklaste saker som namn, kända ansikten, händelser, mm.

• Koncentrationssvårigheter.  Svårt att följa med i en bok, man kan läsa en sida flera gånger men ändå inte veta vad man har läst, att lära sig nya saker, att finna ord.'

Diagnos

Diagnosen ställs genom att först genom prover och undersökningar utesluta andra sjukdomar och genom att undersöka vissa specifika punkter som ska ömma rejält och det ska vara minst 11 av 18, jag  hade alla 18, och sammanhängande generell smärta i minst 3 månader, fördelat över hela kroppen. Innan jag fick min diagnos var jag livrädd, jag tänkte på cancer och efter varje undersökning , röntgen eller prover som inte visade något, att det ”inte var något” tänkte jag ”de måste ha missat nåt och när de upptäcker det är det för sent”. När det gjorde så ont och var så besvärligt så måste det ju vara något.  Jag gick in i en svår depression, fick ångest och jag tappade livslusten.

Smärtorna kan kännas som att ha för små kläder på sig, som om de trycker och klämmer, även när jag inte har något på mig, det kan kännas som att ha 1000 nålar eller taggtråd under huden, det är hemskt smärtsamt.

Livet är svårare än innan sjukdomen och att inte bli trodd av sjukvården blir en extra börda att bära på, det är otryggt, det vittnar de som har Fibromyalgi som jag lärt känna med tiden. Det brukar ta lång tid innan man får diagnosen, ”fibron” syns inte i prover och inte utanpå, om man inte vet vad man ska leta efter, och det gör det extra besvärligt eftersom man ofta inte blir tagen på allvar eller trodd. Det är också jobbigt, att läkare, specialister och sjukgymnaster tror att man ljuger. För mig tog det över 15 år innan jag fick min diagnos, då hade jag varit hos specialister och på olika röntgenundersökningar, hos olika sjukgymnaster, tagit massor av blodprover, och till sist blev det ett besök på en privat klinik ( Gottfrieskliniken i Göteborg ) där jag äntligen fick min diagnos. Jag tyckte att det först kändes hemskt när jag fick diagnosen på papper, Fibromyalgi är kronisk och obotlig, det var vad man visste då och jag kände rädsla inför det, jag är så rädd för smärta, men jag kände också lättnad över att äntligen få veta vad det var som hade drabbat mig, att det var något, det jag mådde så dåligt av, det minskade i alla fall oron för andra farliga sjukdomar, i alla fall ett tag.

Tänkbara orsaker

Det som sägs kunna utlösa Fibromyalgi är infektioner, långvarig lokal smärta, skador som whiplash eller tennisarm, stress, kriser, psykiska trauman, tidiga psykiska trauman, överbelastning av intryck som ljud och ljus t ex. De som drabbas är ofta överrörliga, har en ambitiös läggning, är känsliga personligheter och ofta väldigt högpresterande.

Behandlingar

Det finns inga mediciner som botar Fibromyalgi, man vet inte riktigt varför sjukdomen uppstår och var den sitter i kroppen därför kan man inte sätta in botande mediciner, inte så enkelt som en infektion som man tar en kur penicillin och så blir man frisk igen. Men det finns en del både mediciner och behandlingar som kan lindra besvären. Värktabletter, antidepressiva mediciner, värme, massage, akupunktur, lpg.

• Det är viktigt att man rör sig trots att det gör ont. Lätt motion är bra, i form av promenader, simning i varmvattenbassäng, cykling, lättgympa. Man ska inte ta i för mycket direkt oavsett vad man väljer att göra utan börja mjukt och sedan sakta öka, kroppen måste hinna vänja sig vid varje steg innan man kan öka takten.

Jag vet att det inte är så lätt som en del läkare säger gällande att ”gå 30 minuter om dagen så blir det bra sen”, för mig krävdes det väldigt lång tids upparbetning för att komma till de 30 minuterna. Jag började med några steg och
ökade på undan för undan och lätt var det inte, och lätt är det inte alltid heller, det onda försvinner inte heller, det får man kämpa med, eller mot hela tiden. Det är inte farligt att få värk men blir det för illa så ska man inte hålla på, ”även en kort promenad är en promenad” det är bra att veta, man behöver inte gå jättemycket på en och samma gång, man kan dela upp det i flera små promenader om man känner för det, allt räknas.  Det finns de som klarar av mycket och på kortare tid också och allt är rätt, vi är alla olika och har olika smärtor och ork och det är viktigt att komma ihåg, att inte döma någon för att den inte klarar lika mycket, att den inte är lik någon annan, inte blir bra av
samma saker som andra, det är inte så enkelt, alla blir inte hjälpta av samma saker.  Likaväl som en del kan jobba och andra inte, det är 2 sidor av samma mynt, alla typer finns och bör accepteras för det de är, där de är.
Varmvattengympa och simning är bra men även om man inte känner smärtan lika mycket i vatten kan det bli för mycket och bli surt efteråt så även där behöver man ta det lugnt i början och öka efterhand.  Det är mina erfarenheter. Temperaturen på vattnet bör vara 32-34° för att vara behagligt.

• Taktil massage, lätt beröring över huden med goda oljor är skönt och välgörande och gör inte ont, inte så mycket i alla fall. Vanlig kroppsmassage gör jätteont, på mig i alla fall, och det kan ge feber och illamående om man tvingar sig till det. Fibromassage, bindvävsmassage, hotstonemassage och LPG är något jag tycker fungerar bra på mig och är behagligt.

• Alternativa behandlingar kan vara bra, som homeopati, healing, hälsokost och alternativmedicin, man får testa sig fram, det som är bra för en kanske inte är bra för andra. Vi är olika och svarar olika på olika behandlingar eftersom vi blev sjuka av olika orsaker och har olika ont. Det viktigaste är ändå att inte stressa runt efter en bot som kanske inte ens finns utan ge det man bestämmer sig för att testa tid, för det tar tid att hitta sin "grej", det tog lång tid att hamna i sjukdom och det tar minst lika lång tid tillbaka. Stress är förödande och det viktigaste är att hitta hjälp att hantera den och att hitta lugnet inom sig, det är i alla fall en början. Bra, tror jag.  Jag har stressat runt men de gör mig bara sämre, när jag inte märkte något eller blev sämre så slutade jag med det och började med något annat. Ge det tid är mitt råd. Välj sköna behandlingar och koppla av under tiden. Det har jag lärt mig är den bästa boten på smärtan just då.

• Terapi är bra, det finns många sorters terapi och många olika terapeuter, det kan vara samtalsterapi, kombinerat med avslappning eller massage, konstterapi. Det kan vara en bra hjälp att komma vidare i livet, kanske att hitta nya vägar när det vanliga livet har tvärnitat.

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

För ca 5 år sedan fick jag diagnosen Fibromyalgi, jag hade misstänkt det under många år då det började med smärta i fingrarna, i handleden, armarna nacken och sen spred det sig sakta genom kroppen samtidigt som jag fick andra, förbryllande symtom som klåda, infektioner, utmattning,  håravfall, eksem, störd sömn och svårt att få behålla det jag åt. De första två åren var en kamp, en kamp att förstå, en kamp mot min rädsla, en kamp för att inte låta sorgen ta över mig. 

Läkarna hade många teorier och jag hade sökt hjälp under många år utan att få hjälp, så när det kom upp på tal att söka hjälp i annat län så nappade jag direkt. Att få diagnosen Fibromyalgi var väldigt skönt, att äntligen ha ett svar på alla tecken och symptom . Det är dock en svår diagnos eftersom det inte finns några prover man kan ta, det finns inget jättetydligt och konkret och det är därför det tar lång tid för många att få den diagnosen fastställd. 

Det är svårt att skriva och berätta, det är svårt att beskriva alla känslor men jag förstod inte hur allvarlig sjukdomen eller tillståndet som det också kallas faktiskt är. Att ha ont utan att förstå varifrån smärtan härstammar, att inte kunna gå på kvällarna för all energi är förbrukad. Att vara ständigt trött, så trött att man bara vill lägga sig ner och inte vakna igen. 

Mitt liv har inte varit lätt, från många håll sett. Ändå har jag aldrig sett mig som ett offer, utan tänker att varenda svårighet jag tar mig igenom stärker mig ytterligare, den ger mig nya insikter, ny förståelse för omvärlden och framförallt så bygger den upp mig inifrån.  

Ändå fanns det stunder då jag var riktigt rädd innan jag visste vad det var jag hade, rädd att smärtorna aldrig skulle gå över, att jag skulle leva ett liv fylld med värk och sjukdom. Jag frågade ofta mig själv hur jag skulle orka, om jag skulle orka leva ett liv med detta utan att bli galen. Sedan är det också den del där sjukdomen inte syns, människor ser mig och tycker att jag ser frisk och kry, alltid så positiv och glad. är jag verkligen sjuk? Har jag så ont som jag påstår? Varför ställer jag in i sista minuten? Visste jag inte tidigare att jag inte skulle orka? 

Jag är i grunden en glad och positiv människa och jag försöker att inte låta sjukdomen påverka mitt liv för mycket. Jag försöker ofta för mycket och vill alldeles för mycket vilket resulterar i att jag hamnar i ett skov som håller i sig längre eftersom jag tagit ut mig själv. Jag har dock börjat lära mig, sakta men säkert vart mina gränser går. Smärtan och utmattningen kan slå till när som helst under dagen, utan förvarning. Jag kan vara pigg och igång på förmiddagen för att helt plötsligt bli sängliggande och tvärt om. Det kommer alltså ibland snabbt vilket gör att jag ibland får ställa in planerade saker vilket är något som jag nästan tycker är det jobbigaste, speciellt om jag känner att den berörda personen inte förstår varför. 

Att se mig som ett offer vill absolut inte att andra ska göra och jag skulle hellre sticka huvudet i sanden än att bli kallad ett offer, ibland när saker och ting känns extra tungt brukar jag tänka högt "jag är grym, jag är grym, jag är grym" och jag upprepar det tills det inte finns något annat i tankarna och till slut känns det bättre. 

Men ibland blir det för tungt. Då gråter jag och jag vill bara krypa upp i ett hörn och vara kvar där. 

Jag gråter för att jag inte förtjänar att bli behandlad dåligt, att jag fick Fibromyalgi, att jag blev utbränd. Jag gråter av sorgen som kommer med en kronisk sjukdom. Att inte varje dag räcka till för mina barn och min familj. Jag gråter över att min mormor gick bort så hastigt och jag hann aldrig säga hej då. Jag gråter för att jag ville så mycket men fastnade i ett dåligt förhållande och varje dag gick ut på att hålla huvudet över ytan.

Jag gråter för att jag var rädd!

Men ofta ler jag. Jag ler när barnen fortfarande säger att dom älskar mig ute bland andra människor fast de är så stora nu, jag ler när jag vaknar upp och vovven smugit upp i sängen för att ligga nära. Jag ler när jag tänker på hur allt gick, från ett brinnande helvete till det livet jag lever idag, fri. 

För allt förändras om man vill eller kan tro på det, så förändras allt, det är upp till oss själva att skapa det livet vi vill ha. 

Jag fick förmodligen min Fibromyalgi i samband med att jag gick rakt in i väggen och fick diagnosen utmattning/utmattningsdepression, 2014. Jag hade haft fruktansvärt ont i ryggen, axlar och armar i fler år och det blev värre efter min sista graviditet. Vissa dagar kunde jag inte ens gå upprätt. Utan någon vidare hjälp i hemmet tvingades jag stå ut med smärtan och varje dag blev det värre. Då barnen bara har haft mig under hela deras uppväxt, även när dom var små och vi fortfarande levde med deras pappa så var det jag tog hand om allt, dag som natt, så jag fick ingen bra sömn heller på flera år. Lägg till ett olyckligt förhållande så har du några riktigt bra komponenter för att trigga igång en långvarig stress.  

Inte förrän många år senare, minns inte riktigt när det var, sökte jag hjälp hos en läkare på vårdcentralen, hon var helt fantastisk, för första gången kände jag att en läkare lyssnade. Hon skrev inte ut värktabletter eller stämningshöjande ( lyckopiller ) utan hon förstod att jag var sjuk och behövde annan hjälp. Så smärta, sömnbrist och stress orsakade Fibromyalgi och idag har jag lärt mig leva med att jag är kroniskt sjuk. 

Dom flesta dagar har jag mindre värk och orkar mer, dom dagar jag känner smärta har jag inte varit försiktig alls, Big no no är pasta i större mängder, potatis och ris, även kaffe i större mängder ( vilket är svårt för jag är en kaffetunna ), dålig mat - äter hemlagat så mycket det bara är möjligt, slarva med träning och socker. 

Träningen och kosten har hjälpt mig oerhört mycket, både fibron och utmattningen. 

Utan träningen vet jag inte vad jag skulle ta mig till, det är min fristad och det är när jag tränar jag blir starkare, både mentalt och fysiskt men nu i och med pandemin är det inte lika lätt att träna på gymmen så då får promenader duga istället. 

Jag trodde att det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag hade väntat så länge.  Men jag kan erkänna att jag har fallit, många gånger. Jag har varit i chock tills jag förstod innebörden av diagnosen. Det är en livslång sjukdom. Kronisk. Jag kommer för alltid att ha den.  

Jag är stark. Jag är svag. Jag klarar allt. Jag klarar ingenting. 

Jag har funderat på framtiden. Hur är den? kommer den att se ut för mig? Hur ser den ut för mig som mamma? 

Jag kommer stå emot. Jag kommer inte tillåta mig att kuva mig under smärtan. Jag kommer inte tillåta mig att bli lamslagen. Inte varje dag. 

Jag trodde det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag trodde det skulle få mig att må bättre. Det kommer det att göra, men inte idag och inte imorgon. Men kanske i övermorgon. 

Visst är jag fortfarande orolig inför framtiden och att tänka på just den kan få mig att bli totalt nollställd. Men jag vet att det finns en morgondag, och om jag lever då så ska jag göra den till den bästa, så är det bara. Livet fortsätter ju, det måste det göra. Problemen får man ta på vägen, och varför ska man gå och förbereda sig på att det kommer bli jobbigt? Tänk på allt fint som kommer med det. Jag har exempelvis fått så många fina nya vänner tack vare fibron och det skulle jag inte byta för en sekund. Jag har växt ytterligare som person och jag uppskattar livet och de ljusa stunderna så mycket mer. Så är det bara.

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över