För ca 5 år sedan fick jag diagnosen Fibromyalgi, jag hade misstänkt det under många år då det började med smärta i fingrarna, i handleden, armarna nacken och sen spred det sig sakta genom kroppen samtidigt som jag fick andra, förbryllande symtom som klåda, infektioner, utmattning,  håravfall, eksem, störd sömn och svårt att få behålla det jag åt. De första två åren var en kamp, en kamp att förstå, en kamp mot min rädsla, en kamp för att inte låta sorgen ta över mig. 

Läkarna hade många teorier och jag hade sökt hjälp under många år utan att få hjälp, så när det kom upp på tal att söka hjälp i annat län så nappade jag direkt. Att få diagnosen Fibromyalgi var väldigt skönt, att äntligen ha ett svar på alla tecken och symptom . Det är dock en svår diagnos eftersom det inte finns några prover man kan ta, det finns inget jättetydligt och konkret och det är därför det tar lång tid för många att få den diagnosen fastställd. 

Det är svårt att skriva och berätta, det är svårt att beskriva alla känslor men jag förstod inte hur allvarlig sjukdomen eller tillståndet som det också kallas faktiskt är. Att ha ont utan att förstå varifrån smärtan härstammar, att inte kunna gå på kvällarna för all energi är förbrukad. Att vara ständigt trött, så trött att man bara vill lägga sig ner och inte vakna igen. 

Mitt liv har inte varit lätt, från många håll sett. Ändå har jag aldrig sett mig som ett offer, utan tänker att varenda svårighet jag tar mig igenom stärker mig ytterligare, den ger mig nya insikter, ny förståelse för omvärlden och framförallt så bygger den upp mig inifrån.  

Ändå fanns det stunder då jag var riktigt rädd innan jag visste vad det var jag hade, rädd att smärtorna aldrig skulle gå över, att jag skulle leva ett liv fylld med värk och sjukdom. Jag frågade ofta mig själv hur jag skulle orka, om jag skulle orka leva ett liv med detta utan att bli galen. Sedan är det också den del där sjukdomen inte syns, människor ser mig och tycker att jag ser frisk och kry, alltid så positiv och glad. är jag verkligen sjuk? Har jag så ont som jag påstår? Varför ställer jag in i sista minuten? Visste jag inte tidigare att jag inte skulle orka? 

Jag är i grunden en glad och positiv människa och jag försöker att inte låta sjukdomen påverka mitt liv för mycket. Jag försöker ofta för mycket och vill alldeles för mycket vilket resulterar i att jag hamnar i ett skov som håller i sig längre eftersom jag tagit ut mig själv. Jag har dock börjat lära mig, sakta men säkert vart mina gränser går. Smärtan och utmattningen kan slå till när som helst under dagen, utan förvarning. Jag kan vara pigg och igång på förmiddagen för att helt plötsligt bli sängliggande och tvärt om. Det kommer alltså ibland snabbt vilket gör att jag ibland får ställa in planerade saker vilket är något som jag nästan tycker är det jobbigaste, speciellt om jag känner att den berörda personen inte förstår varför. 

Att se mig som ett offer vill absolut inte att andra ska göra och jag skulle hellre sticka huvudet i sanden än att bli kallad ett offer, ibland när saker och ting känns extra tungt brukar jag tänka högt "jag är grym, jag är grym, jag är grym" och jag upprepar det tills det inte finns något annat i tankarna och till slut känns det bättre. 

Men ibland blir det för tungt. Då gråter jag och jag vill bara krypa upp i ett hörn och vara kvar där. 

Jag gråter för att jag inte förtjänar att bli behandlad dåligt, att jag fick Fibromyalgi, att jag blev utbränd. Jag gråter av sorgen som kommer med en kronisk sjukdom. Att inte varje dag räcka till för mina barn och min familj. Jag gråter över att min mormor gick bort så hastigt och jag hann aldrig säga hej då. Jag gråter för att jag ville så mycket men fastnade i ett dåligt förhållande och varje dag gick ut på att hålla huvudet över ytan.

Jag gråter för att jag var rädd!

Men ofta ler jag. Jag ler när barnen fortfarande säger att dom älskar mig ute bland andra människor fast de är så stora nu, jag ler när jag vaknar upp och vovven smugit upp i sängen för att ligga nära. Jag ler när jag tänker på hur allt gick, från ett brinnande helvete till det livet jag lever idag, fri. 

För allt förändras om man vill eller kan tro på det, så förändras allt, det är upp till oss själva att skapa det livet vi vill ha. 

Jag fick förmodligen min Fibromyalgi i samband med att jag gick rakt in i väggen och fick diagnosen utmattning/utmattningsdepression, 2014. Jag hade haft fruktansvärt ont i ryggen, axlar och armar i fler år och det blev värre efter min sista graviditet. Vissa dagar kunde jag inte ens gå upprätt. Utan någon vidare hjälp i hemmet tvingades jag stå ut med smärtan och varje dag blev det värre. Då barnen bara har haft mig under hela deras uppväxt, även när dom var små och vi fortfarande levde med deras pappa så var det jag tog hand om allt, dag som natt, så jag fick ingen bra sömn heller på flera år. Lägg till ett olyckligt förhållande så har du några riktigt bra komponenter för att trigga igång en långvarig stress.  

Inte förrän många år senare, minns inte riktigt när det var, sökte jag hjälp hos en läkare på vårdcentralen, hon var helt fantastisk, för första gången kände jag att en läkare lyssnade. Hon skrev inte ut värktabletter eller stämningshöjande ( lyckopiller ) utan hon förstod att jag var sjuk och behövde annan hjälp. Så smärta, sömnbrist och stress orsakade Fibromyalgi och idag har jag lärt mig leva med att jag är kroniskt sjuk. 

Dom flesta dagar har jag mindre värk och orkar mer, dom dagar jag känner smärta har jag inte varit försiktig alls, Big no no är pasta i större mängder, potatis och ris, även kaffe i större mängder ( vilket är svårt för jag är en kaffetunna ), dålig mat - äter hemlagat så mycket det bara är möjligt, slarva med träning och socker. 

Träningen och kosten har hjälpt mig oerhört mycket, både fibron och utmattningen. 

Utan träningen vet jag inte vad jag skulle ta mig till, det är min fristad och det är när jag tränar jag blir starkare, både mentalt och fysiskt men nu i och med pandemin är det inte lika lätt att träna på gymmen så då får promenader duga istället. 

Jag trodde att det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag hade väntat så länge.  Men jag kan erkänna att jag har fallit, många gånger. Jag har varit i chock tills jag förstod innebörden av diagnosen. Det är en livslång sjukdom. Kronisk. Jag kommer för alltid att ha den.  

Jag är stark. Jag är svag. Jag klarar allt. Jag klarar ingenting. 

Jag har funderat på framtiden. Hur är den? kommer den att se ut för mig? Hur ser den ut för mig som mamma? 

Jag kommer stå emot. Jag kommer inte tillåta mig att kuva mig under smärtan. Jag kommer inte tillåta mig att bli lamslagen. Inte varje dag. 

Jag trodde det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag trodde det skulle få mig att må bättre. Det kommer det att göra, men inte idag och inte imorgon. Men kanske i övermorgon. 

Visst är jag fortfarande orolig inför framtiden och att tänka på just den kan få mig att bli totalt nollställd. Men jag vet att det finns en morgondag, och om jag lever då så ska jag göra den till den bästa, så är det bara. Livet fortsätter ju, det måste det göra. Problemen får man ta på vägen, och varför ska man gå och förbereda sig på att det kommer bli jobbigt? Tänk på allt fint som kommer med det. Jag har exempelvis fått så många fina nya vänner tack vare fibron och det skulle jag inte byta för en sekund. Jag har växt ytterligare som person och jag uppskattar livet och de ljusa stunderna så mycket mer. Så är det bara.

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

 

Amisa

8 februari 2021 20:57

Tack för att du delar med dig av din berättelse!

Jag tror det är svårt att fullt ut förstå hur någon annan har det när man aldrig har behövt gå i deras skor.

Jag hoppas att du får en vecka som känns ”överkomlig” ur ett smärt- och känsloperspektiv, eller ännu hellre en riktigt bra vecka!

Kram!

http://min-inre-vagvisare.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över  Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.       ...

Att varje dag se, att solen har gått upp. Människorna som går till bussen utanför på gatan.  Dom går sina vanliga steg, i sitt vanliga, normala liv. Dom har sovit, vaknat till, ätit sin frukost, gjort sig klara, gått ut till bussen,  på väg d...

  Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över  Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.     ...

Tänk dig att du har varit sjuk i influensan i en hel vecka, kylen börjar eka tomt, du ligger efter på jobbet eller med studier, tvättkorgen är överfull och hemmet behöver städas.  Du har ofta skov av värk och smärta med Fibromyalgi och när du väl t...

    Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över  Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.     ...