Det var en gång en familj som bodde i ett stort hus en liten bit utanför staden. I familjen fanns en mamma som levde med psykisk ohälsa. Men trots sina svårigheter och sina psykiska besvär var hon fast beslutsam om att hennes barn skulle få den bästa tänkbara uppväxt. Den här mamman var noggrann med städning och tvätt och hon hade alltid full koll på barnens alla aktiviteter och skolmöten. Det missades inte en gymnastikpåse och allas scheman memorerade. Hon läste läxor och bakade bullar. Hon gjorde egna pedagogiska spel för att engagera barnen i läsning. Varje lördag gräddade hon våfflor till frukost och hon skjutsade barnen överallt de behövde och rullade hemmagjorda köttbullar och egna grytor för att förvissa sig om att barnen fick riktig mat och inga halvfabrikat. Varje jul gjorde honjulklappslekar med rim för varje dag och skattjakter därtill. Hon bakade allt bröd till familjen och hon klippte gräs och skapade ett skaparrum till barnen. Hon var fantastisk faktiskt. Eftersom att hon gjorde allt detta trots sin psykiska ohälsa. Ibland hade hon hypomana skov som faktiskt hjälpte henne med detta. Men ibland tappade hon all ork och blev deprimerad och blev liggande i soffan. Som tur var fanns det så mycket av hennes verk kvar så familjen klarade sig ändå tills depressionen lättat.
 

Så här ser min saga ut. Sagan om när jag var en ”riktig mamma”. En mamma som gjorde allt för och med mina barn. ALLT! Jag sov förvisso nästan aldrig på nätterna pga stress och oro, jag tog absolut inte hand om mig själv heller och jag aktiverade mig på det här viset också delvis för att undkomma andra symtom som ångest och flashbacks t.ex Hela mitt jag mättes i prestationer och ofta i mamma-prestationer.

Det var inte något rosenrosa skimmer i den här sagan.
Men ändå, under några år av mina barns liv var jag en ”riktig mamma”!

Vi lever inte i någon saga längre. Vi lever i den fula verkligheten. Där bakas det inga bullar, inga köttbullar rullas och våfflor ser vi nästan aldrig röken av. Här i den fula verkligheten får vi överleva snarare än leva.

Här ekar det en endaste fras i mitt huvud: JAG ORKAR INTE.

Alla år med psykisk ohälsa och upprepade svåra händelser att hantera har lett till återkommande utmattningsepisoder som för varje gång blir värre. I dag har jag svårt med koncentration, minne och organisering. Blir det väldigt hög stress för mig så tappar jag bort ord och börjar stamma. Jag glömmer nycklar i dörren och lämnar plattan på tills det nästan står lågor på spisen. Jag trippelbokar mig och jag missar möten och kommer på dem i sista sekund men då är det försent att springa dit. Det är bara några exempel på saker som drabbas.

Att leva med utmattning och samtidigt en ganska så pressad psykosocial livssituation skapar mer stress och samtidigt en ökad stresskänslighet. Det blir lite som en rondell man fastnar i. Man kommer inte ur. Vården och samhället är inte till hjälp. Jag har haft kontakt med åtskilliga myndigheter i min rehabilitering som inte direkt har någon relation med varandra mer än de möten som lovas att de ska bokas. Det kan för mig i praktiken betyda att jag har tre olika möten på en vecka med dessa för att försöka samordna min rehabilitering. Samma vecka kan barnen ha två tandläkartider och dessutom ett litet utvecklingssamtal, på distans över Meet för det tredje barnet. Alltså fem möten på en vecka. Samtidigt som jag nu ska få till någon slags arbetsträning, ordna upp livet och inte hamna tillbaka i någon utmattningssvacka. Det här är ingen överdrift, det här är mitt liv.
Jag förväntas hitta återhämtning, stabilitet, gå i behandling och samtidigt söka jobb, skriva ihop en kartläggning för arbetsträning för att eventuellt återkomma till arbetslivet, men var och när jag ska få tid att åstadkomma det jag behöver vet jag inte. Jag springer runt på möten och försöker överleva och göra som alla säger. Vården har absolut inte varit något stöd. Jag har svikits av läkare massor av gånger som lovat rehabilitering och specialvård, som fokuserat mer på statistik än hur jag mår och fungerar. Vården har slagit undan mina stackars ben fler gånger än jag kan räkna denna resa.
 

När man mitt i denna soppa också ska vara mamma så får mycket från det liv vi tidigare levde stryka på foten. Dels för att det inte funkar tidsmässigt, men också för att jag inte kan och orkar längre.
Konkret kan det innebära att jag inte tvättar på flera veckor och till slut när barnens kläder är slut så tvättar jag bara det allra nödvändigaste. Jag är inte rik, men jag har ändå pengar så vi klarar oss även om det är kämpigt vissa månader. Jag städar inte heller särskilt ofta. Jag börjar ibland. Men orkar inte ens halvvägs sen måste jag lägga mig ner. Jag kan liksom inte längre planera städningen optimalt, utan det blir lite här och lite där och sen blir det mer rörigt än innan. Inte heller lagar jag mat alla dagar längre. Alltså visst, jag steker jag lite färdiga köttbullar och kokar lite pasta, testar nåt nytt recept ibland men det blir mycket halvfabrikat och fryst, färdiglagad mat men jag har inte orken alla dagar. 

Det här är ändå saker som går att stå ut med. Det blir ändå mat i magen och det finns kläder och röran kan vi stå ut med. Men det som smärtar är allt det här andra som man vet är så viktigt och bra för barnen men som jag inte alls orkar med. Allt det som alla andra föräldrar delar i form av bilder och texter på sociala medier. Ni vet, läsa läxor, shoppa, spela spel tillsammans, fritidsaktiviteter, gå på bio, åka på semester. Låta sonen spela fotboll eller innebandy eller ta med alla barnen till skidbacken eller skridskoplan. För att inte tala om fredagsmyset! Den som ändå orkade ha fredagsmys varje vecka. Ibland väljer jag bort rubbet. Eller rättare sagt min utmattning slår så hårt.

Mina barn fick inte bara en mamma med psykisk ohälsa, de förlorade också den mamman de en gång hade. Hon finns inte kvar. Hon försvann vid sagans slut.

Jag hatar att erkänna att skolan är ett av de forum som kräver mest. Jag skulle önska att det var ett forum där det inte alls var så. Men jag tycker att det är i skolan som pressen på oss föräldrar är som störst. Fast de liksom låtsas att det inte är så. Det diskuteras och samtalas så mycket om vad vi föräldrar ska göra för våra barn i relation till skolan. Allt ifrån hjälp med läxor till skolmöten, klassföräldrar och festliga aktiviteter mm. Det finns hur mycket som helst och hela tiden får man veta att det är viktigt för barnen att vi föräldrar är delaktiga, engagerade och stöttande. Många gånger blir det samtal och diskussioner som faktiskt bara ristar in skammen och skulden på de föräldrar som inte följer mallen. Föräldrar som mig, som inte orkar. För så är det för mig hela tiden: Jag orkar inte. Min hjärna orkar inte ens tänka på alla de där sakerna om jag ens kommer ihåg vilka de var. Jag orkar bara inte. Jag måste hushålla med min energi och då behöver jag använda den till annat än det som staplas upp som viktigt ur skolans värld. Som att överleva till exempel. Att äta. Att sova. Att kliva upp på morgonen och se till att barnen kommer iväg i tid.

De senaste åren har barns hälsa varigt ett flitigt diskussionsämne. Ofta menar man då den fysiska aktiviteten och kosten. Sällan pratar man om de andra komponenterna som utgör hälsa. När man samtalar om barns psykiska ohälsa så vill man gärna rikta uppmärksamheten på vikten av fysisk aktivitet. Men aldrig har jag genom mina fem barn fått uppleva en skola som stöttar barnen i att inte stressa, inte mäta sig själva i prestationer, som visar dem att de duger som de är. Den rollen måste ju jag ta. Jag måste ju visa mina barn allt det där. Jag som vet hur det kan gå. Men det är många gånger som att jobba i motvind, med en utmattning på halsen.

Jag har valt att ta fasta på en regel: försöka minimera konflikter. I en familj blir det konflikter, det är oundvikligt. Men jag har verkligen fått släppa många konflikter om vardagliga ting.  Jag kan inte ha konflikter kring varje liten sak som inte fungerar, för det skulle göra oss mer sönder än vi redan är. Det har lett till att vi ibland har väldigt sena kvällar och försover oss, men vi bråkade inte i alla fall. Vi har kanske bara fått i oss lite vitt bröd till frukost, men vi bråkade inte i alla fall. Barnen kanske kommer för sent till skolan, men vi bråkade inte i alla fall. Läxorna kommer de nästan aldrig ihåg ens att få med sig hem. Det är fullt upp med att få hem barnen på eftermiddagen så vi bråkar inte om läxor heller. Ibland går vardagen bättre och ibland går den sämre. Vi tar oss fram. Det är tufft, men det går.
Hos oss är stress och konflikter ett gift. Vi insjuknar snabbt allihopa och det skadar oss. Vi vill inte ha mer stress och absolut inga bråk jag och mina barn.

Som förälder med psykisk ohälsa har jag valt att prata helt öppet med barnen. En del av dom har också fått stöd i form av samtalskontakt eller kontaktperson . Där har de pratat mycket om psykisk sjukdom, deras egna mående och vad det kan innebära. På ett sätt är jag stolt över att jag vågar vara öppen och att jag hjälper dem att sätta ord på det som de tyngs av, att de inte fastnar i samhällets fördomar om psykisk sjukdom. Men samtidigt så skäms jag. Skäms för att jag oroar mig för vad andra föräldrar säger till sina barn, eller vad de tänker. Jag skäms för att jag inte kan vara den där föräldern ur sagan och för att andra nog förstår att det är så. Jag skäms för att jag inte orkar allt som skulle vara så bra för mina barn och som skulle kunna bli den där livskvalitén. Jag orkar inte leva för jag har fullt upp med att överleva och jag skäms för att det är så. Det är så mycket skam.

Det är svåraste av allt är nog när den här fula verkligheten som vi står i kommer inpå oss, när jag påminns om sagan som en gång var och förlusten som blev när utmattningen kom. När jag hör mina barn förklara för sina kompisar  ”vi kan inte hänga hemma hos oss för min mamma orkar inte så mycket”
eller ”vi får vara tysta om vi ska vara hos oss, annars kanske mammas batteri tar slut”
Allt det där som är livskvalité blir så drabbat. Av den enkla anledningen att jag inte orkar mer.
Jag orkar bara inte. Jag är så trött och slut och hjärnan hinner inte med.
Det gör ont i hela mig.
Jag vet att mina barn sörjer mitt forna jag. Det gör också jag.
Jag har en djup sorg. Men jag orkar inte sörja.

 

Amisa

8 februari 2021 21:04

Vi behöver inte alltid vara världsbäst och prestera massor hela tiden. Vi är tillräckligt bra när vi gör så gott vi kan och vi f¨år inte glömma att också ta hand om oss själva. Glömmer vi oss själva så faller vi till slut omkull som ett korthus och då är vi inte i stånd att hjälpa någon - varken oss själva eller vår familj.

Kram!

http://min-inre-vagvisare.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över  Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.       ...

Att varje dag se, att solen har gått upp. Människorna som går till bussen utanför på gatan.  Dom går sina vanliga steg, i sitt vanliga, normala liv. Dom har sovit, vaknat till, ätit sin frukost, gjort sig klara, gått ut till bussen,  på väg d...

  Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över  Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.     ...

Tänk dig att du har varit sjuk i influensan i en hel vecka, kylen börjar eka tomt, du ligger efter på jobbet eller med studier, tvättkorgen är överfull och hemmet behöver städas.  Du har ofta skov av värk och smärta med Fibromyalgi och när du väl t...

    Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över  Eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.     ...