Att vara en mamma med Fibromyalgi, att dessutom vara en ensamstående mamma med kronisk värk större delen av barnens uppväxt är något jag kommer prata om mycket här bloggen. 

Nu fick jag min diagnos först efter att jag fått mina 6 barn. Att ta sig igenom 4 olika graviditeter, svåra förlossningar, prematurbarn, sjukhustid och småbarnstiden gjorde att jag till slut kraschade ordentligt. Först då fick jag en diagnos som jag med största sannolikhet levt med sedan tidiga tonåren.

Varför blev det så kan man ju undra! Jag har mina teorier men det är som sagt enbart mina egna teorier.

Innan barnen hade jag ”lyxen” att kunna vila och sjukskriva mig igenom de sämre perioderna. Efter skola och jobb kunde jag lägga mig på soffan och bara ligga där tills jag gick och la mig för kvällen. Så såg mitt liv ut, i stort.

Med småbarn och spädbarn i synnerhet så har man inte den möjligheten längre. Det är 24-7, dygnet runt, 365 dagar. Jag kämpade med förtidigt födda barn, sjukhusvistelse, amning, vakade, pussla ihop vardagen och vara på helspänn dygnet runt när barnen var bebisar. Jag fick ALDRIG en paus. Som småbarnsmamma blir man extra känslig för allt också, känner av varje liten vibration, varje andetag och varje litet ljud.

Eftersom man redan innan är extra känslig när man har Fibromyalgi så blev det overload ganska snabbt. Som jag har haft dåligt samvete över min brist på tålamod med barnen. Att jag inte ORKAT mer. Inte orkat höra ljudet, inte orkat intensiteten, velat bli lämnad ifred. Så SKA man ju inte känna som mamma.

Det finns även många TÄNK OM. Tänk om jag hade vetat om att jag hade Fibromyalgi innan jag blev gravid, innan jag valde att bli mamma.

Hade jag planerat eller tänkt annorlunda då? Hade jag varit mer eftertänksam med att skaffa barnen så tätt som jag gjorde?

Efter alla vakande timmar, alla dagar och nätter på sjukhus, på prematuravdelningen, dödsfall av ett barn ( endast 7 månader gammal ) någonstans mellan hopp och förtvivlan och alla gånger jag "tappat det" i oro över hur situationen skulle vara hemma eller inte orkat hantera barnens trots eller utbrott.

Hjärnan orkar helt enkelt inte mer och hela kroppen skriker i ren utmattning. Då är det inte roligt att vara mamma.

Först nu, efter att ha fått min diagnos, gått i smärtskola, varit hemma ”sjukskriven” i snart 6 års tid och försöker hitta mina egna sätt att hantera både kropp och sinne på så känner jag att livet och vardagen är lite mer lätthanterlig, glädjen finns där men det visar sig inte alltid. 

Livet handlar mycket om att ta sig igenom vardagen men mina barn och andra betydelsefulla människor gör det så mycket lättare att acceptera allt som händer i min kropp och mitt huvud, det är okej att inte vara helt okej.

Känslan finns fortfarande där, känslan av hopplöshet och överväldigande, men den är inte längre så konstant och intensiv.

Att vara mamma med fibromyalgi är en otrolig utmaning som tar på mina krafter varje dag, har jag förstått nu så här i efterhand och kanske var det bra att jag inte visste det innan. Då kanske jag inte hade haft mina fem älskade änglar här idag. 

Mammarollen är ju inget man kan ta leldigt från när man har en dålig dag .. 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över