Jag vet att man inte ska stirra sig blind på Facebook eller Instagramflödet, eller bry sig om vad som finns där. 

Men ibland i svaga stunder så påverkas jag lättare av allt jag läser eller bilder jag ser. 

På sommaren är det mycket fester, bröllop, fester, födelsedagar och andra grejer, nu på vintern är det mycket bilder och inlägg om skidåkning, snöbollskrig, utflykter med skoter eller en resa till en fjällstuga med bild på utsikten över sjön.

Alla verkar ha det så underbart och ingen är ensam, det känns som att jag är en utomjordning och det är inte en helt obekant känsla i mitt liv. 

Jag blir förundrad över att dom har så många vänner, bekanta och familjemedlemmar som dom dessutom gillar att umgås med, det är som en helt annan värld för mig. Om jag skulle ordna en fest skulle vi bli max kanske 5 personer där, det är absolut inget fel med det då jag inte gillar att umgås med för många personer samtidigt.

Det känns lite tråkigt, jag är inget offer och det är inte synd om mig, jag kan inte hjälpa hur jag känner, så otroligt annorlunda och ensam i jämförelse med andra. 

Förutom min familj har jag ingen vän eller person som jag kan vända mig till, så har det varit sen jag kraschade och blev sjuk.

Vissa skulle tycka att jag har mig själv att skylla på när jag ställer in pågrund av mitt mående, sen är jag väl inte så lätt att umgås med om man inte känner till min sjukdomsbild.

Kan ändå inte förstå hur det har blivit så här .. När andra står och pratar om till exempel jobb, husbygge, lån och bilköp så har jag inget att säga, jag blir tyst, fäster blicken för att undvika att bli ett stort frågetecken. 

Jag känner mig utanför och ensam, som att andra fungerar som man borde fungera, medan jag inte ens kommer ihåg hur man smalltalkar. Jag får en obehagskänsla i hela kroppen när jag hamnar i den typen av konversationer, jag vill bara sjunka genom marken och försvinna. 

När jag stöter på en gammal bekant som vill prata med mig, får jag panik inombords, då tar jag på mig den där "masken", det är nog det värsta av allt. Jag blir patetisk helt enkelt. Men jag vet inte hur jag ska göra det annorlunda, så jag gör det jag klarar av. Jag önskar jag kunde bjuda på mig själv lite mer och vara mer naturlig runt andra människor, säga dom rätta sakerna men jag är inte det, jag känner mig bara obekväm med livet.

Dom enda gångerna jag känner mig lugn och social snart är på mina "bra" dagar eller när "masken" är på, då kan jag faktiskt känna mig någorlunda bekväm i vissa konversationer.

Tyvärr kommer inte dom dagarna så ofta, önskar att jag kunde hitta en lite jämnare balansgång emllan dessa två tillstånd och inte alltid behöva känna mig som en elefant i en värld bestående av kängurur. 

 Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över 

Det beror nog på vilken sjukdom man lever med, ibland kan det vara skönt att det är osynlig, ingen ser och kan döma utifrån sin sjukdom.

Men ibland är just problemet att den är osynlig .. ingen ser och har därför svårt att förstå.

Jag har en sjukdom som heter Fibromyalgi, en del vet va det är och en del har inte den blekaste aning 

Jag ska försöka förklara så gott jag kan och göra ett försök att öka medvetenheten och kunskapen om just denna sjukdom hos allmänheten.

Det är en mycket komplex och svår sjukdom som jag knappt förstår själv ibland, hur ska då andra som inte lever med den kunna förstå? 

Speciellt om ingen förklarar.

Det syns inte utanpå hur ont en Fibromyalgiker egentligen har och därför kallar vi den för " den osynliga sjukdomen". 

Att smärtan och värken inte syns gör att många Fibromyalgikerdrabbade inte blir trodda, utan istället blir ifrågasatta.

Man vet inte riktigt varför eller hur sjukdomen uppkommer men fibromyalgi utlöses vanligen av smärta, infektion, trauma eller kris.

Sjukdomen är oftast livslång och går i skov, skov innebär att sjukdomen i perioder är sämre och i perioder lite bättre.

Det saknas ännu botande behandlingar, istället handlar det om att försöka hitta sätt att lindra symptomen. 

Värktabletter av olika slag kan lindra smärtan men aldrig bota den, personligen klarar jag oftast smärtan rätt hyfsat, även om jag har märkt sista tiden att jag tar vid behovsvärktabletterna oftare och oftare men denna förlamande trötthet som medföljer... den är jobbigast! Att aldrig känna sig utvilad och pigg! Jag kommer inte ens ihåg hur det är att inte har ont heller faktiskt, men nu är jag så van att jag inte tycker att jag har ont när jag har bara "lite" ont.

Ena dagen kan jag göra hyfsat mycket, städa, tvätta, laga mat, aktivera hunden, umgås med barnen, shoppa och så medan nästa dag kanske jag inte ens klarar av att komma upp ur sängen. Vissa dagar klarar jag inte ens av att sitta upp. 

Man kan aldrig veta i förväg och därför kan någon med fibromyalgi ha svårt att planera vad som ska göras framåt, allt beror på dagsformen och hur mycket värk man har när man vaknar på morgonen.

Sjukdomen bidrar till problem som utmattning, magsmärtor/-problem, depression, kronisk värk o smärta och humörsvängningar. 

Det är en sjukdom som kan vara svår att leva med, men det kan också vara svårt att vara anhörig till någon med Fibro. 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över