Orsakerna bakom Fibromyalgi är inte helt klarlagda, det är olika från person till person men dom främsta oraskerna till att att man utvecklar Fibromyalgi är stress, ångest, nedstämdhet, depression och ofta har Fibromyalgipatienter varit utsatta för trauma eller psykisk kris med ett långsamt och utdraget tidsförlopp. 

Jag tänker dela med mig av ett psykiskt trauma jag har upplevt som är en av orsakerna till att jag idag lever med svår Fibromyalgi, det är en mycket smärtsam upplevelse men jag vill dela med av den så förståelsen för kroniska sjukdomar ökar i samhället. 

På påskafton, den 26/4 2003, dödsförklarades min dotter på Sundsvalls sjukhus. Hon blev bara 7 månader gammal, hon dog i sömnen och man kom aldrig fram till varför mer än att hon dog i plötslig spädbarnsdöd. Kvar stod jag (en mamma) och en pappa. Föräldrar som mist ett barn men ändå föräldrar till ett barn.

Det var en tidig lördagsmorgon, natten hade varit stökig, klockan börjar närma sig 8 på morgonen och alla är vaken utom tvillingarna, det känns oroligt, ber er pappa kolla läget för tvillingarna var alltid dom första att vakna.

Han ropar efter en kort stund från erat rum och jag hör på hans röst att något är riktigt fel, han kommer utrusande i panik med tårarna forsandes ner och vår lilla dotter livlös i armarna. 

Jag sätter mig ner i vardagsrummet och skriker rätt ut i förtvivlan, paniken, maktlösheten, ilskan.

Det första jag tänker är att ringa min mamma men innan signalerna hinner gå fram ringer jag till 112, jag skriker till rösten på 112 (en kvinna) att kom kom hon andas inte, hon är blå, hon är död. 

Hon har varit död ett tag så jag sa till ambulansen att dom inte behövd skynda sig men dom var ändå där så snabbt, dom går in i rummet där vi lagt dig i sängen bredvid din tvillingsyster igen, hon ligger helt tyst och tittar på oss och undrar nog vad som händer. Jag ringer sen min mamma igen och säger i förtvivlan Hon är död, du måste komma! 

Jag tar upp din tvillingsyster igen och ger henne till min mamma som kommit, ambulanspersonalen går in rummet och ser direkt att det finns inget att göra, du har varit död för länge. 

Vi får gå in rummet igen, du ligger där alldeles stilla, du ser så fridfull ut, som att du sover men jag vet att så är det inte, jag gråter igen, blir arg, varför ska det här drabba oss. 

Det finns inga ord för den natten. Den morgonen. Den förmiddagen. Det som hände. Bara tårar och mörker. Kallt och svart. 

Varje gång jag tänker på den där natten, morgonen, gråter jag, får svårt att andas. Har jag/vi verkligen varit med om detta, verkligen?

Vi får åka med till sjukhuset, ambulanspersonalen pratar med polisen som nu också är på plats att vi ska få åka med och ta farväl av vår dotter, dom ber om en filt att linda in dig i och jag hämtar din favorit, din rosa Nalle Phu filt som dom lindar runt din lilla kropp. 

Du var redan död, du var iskall, jag ville inte tro det. Jag försökte. Vi försökte. Förlåt. Vi försökte verkligen men vi kom försent. Förlåt. 

På sjukhuset möttes vi av sjukhusperonal, kuratorer och en präst, dom visade in oss i ett rum där dom pratade en massa om Dig min lilla flicka men allt var en töcken och jag ville bara ta med dig och åka hem igen. 

Att se dig ligga i det där rummet, på en säng, dyra smakfulla möbler, ett ljus tänt bredvid dig och en psalm som ska trösta. Ett rum skapat för döden och avsked. Ett stilla rum, tror jag att det kallas. 

Alla står tysta och väntar, på rad, när vi kommer dit. Vad finns det att säga? Jag brister ut i tårar. Jag är en sten. Jag bara gör. 

Din genomskinliga hud. Kall hud då jag strök dig över näsryggen som jag brukade göra innan du skulle sova. Innan jag lämnade rummet. 

Jag kom i alla fall ihåg att ta med dina bästa mjukisdjur och din snuttefilt. Mjukisdjuren stannar hos dig när vi åker hem. Du älskade dom. Vi ville ha det så. 

Att gå ut ur det där rummet. Att lämna sjukhuset utan dig. Vetskapen om att du låg där alldeles ensam och kall. Det gjorde ont. Din pappa släpade mig, gråtandes och skrikandes ut ur sjukhuset och hem. 

Forskning säger att det är bra om föräldrarna håller sitt döda barn i famnen. Jag gjorde inte det. Jag kunde inte. Jag ångrar att jag aldrig höll dig i min famn. Din stela kropp. Men jag kunde inte. Du var så vacker. Döden är ful. Ingenting är vackert med döden. 

Väl hemma så är min mamma där, hon väntar på oss i köket, hon står med disktrasan i en handen och gnuggar fläckar som inte finns, tar emot men vet inte riktigt hur hon ska bete sig. 

Det var så fint det  hon gjorde för oss. Vi hade inte orkat det själva. Hon gråter med oss. Förtvivlan. Vi gråter tillsammans och försöker få i oss någon slags mat. 

Vi somnar sen till slut av ren utmattning. Sova. Vi vill inte vakna. På morgonen. På natten. Vi lyssnar efter dina rop på natten och på morgonen, alldeles för tidigt, då brukar Ni vakna men vi hör bara din systers. 

Mamma hjälper oss en tid med matlagning, handlar, tvättar och städar. Tända ljus, blombud, telefonsamtal, mat på trappen. Försöka sova, äta, andas. 

Tänker bara ett steg i taget, det är bra att komma ut någon gång varje dag i alla fall men jag vill bara falla någonstans inuti mig vill jag bara falla. 

Mamma är där hemma hos oss och tar emot. Lagar maten. Bara finns och är. Vi vill inte vara ensam. Vi kan inte vara ensam. Åk inte ifrån oss. Åk inte, men snart vill vi vara själva. 

Jag hör hur eran pappa skriker tyst i kudden inne i sovrummet, han slår hårt i något, handen gör ont och blir blå och blöder men han säger att det inte gör något för då känns något i alla fall. Han skriker tyst i kudden och jag är så rädd att han ska göra illa sig själv ordentligt. 

Vardagen känns så långt borta nu. Allt är trassligt. Vardagen med dom övriga barnen känns så långt borta nu. 

Din kista var ljus, vit, men inte den vi valde först. Allting var så konstjort. Prästen kände dig inte. Ingenting blev bra. 

Begravningen. Mellan död och sammanbrott. Jag tvingar mig att äta nåt för att orka stå upp innan vi går in i kapellet. Käkarna biter ihop. Varje steg är tungt. Som att vi ska lära oss att gå igen. Begravningen var både fin och ful, din favoritlåt spelades. Den går inte att göra om. Allt är en töcken, jag orkar inte titta på bilder från den dagen. 

Allt är som en filmscen. Det kändes inte som jag var närvarande, jag bara spelade den där scenen. 

Vi har valt gravplats åt dig, på den vackraste kyrkogården i hela kommunen.

Sov du lilla videung. När kommer du tillbaka? 

Mitt i den lamslagna tillvaron, kände oss urvattnade och förlamade ringer polisen och meddelar att obuktionen är klar och vi nu kan ordna med begravning. 

Jag kan inte leva utan dig. Jag kan inte dö utan dig. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag aldrig lämnat dig med blicken. Någonsin. Jag försöker trösta mig med att du redan var död när vi hittade dig. 

Trösten fungerar inte. Skulden. Skulden. Jag skulle ha varit där hela tiden. 

Alla möten. Telefonsamtal. Försäkringsbolag. Vänner. Familj. Präst. 

Försäkringskassan. Dom var så snälla mot oss och det är ett jäkla telefonsamtal att ringa och säga att vårt barn lever inte och jag är ju föräldraledig och vad ska vi göra nu. 

Välja gravsten. Plantera blommor på grav. kan man, får man gräva upp förgätmigej ur parken och plantera dom där?

Vi tog oss igenom begravningen.Kuratorn och prästen på sjukhuset föreslog att vi själva skulle bära urnan vid ursättningen och själva gräva ner den.
Det kanske är som det där med att det är bra om man håller sitt döda barn. Forskningen. Jag gjorde inte det. Jag ångrar det. Fast jag vet inte hur jag någonsin skulle ha kunnat släppa henne ifrån mig. 

Jag ringer kyrkogården och krematoriet. Hur gör man vid en ursättning, frågar jag. Vi vet inte. 

Hon som svarar på kreamtoriet är stressad. Hon har inte tid med en mamma som förlorat sin lilla flicka och som undrar hur en urnsättning går till, om vi kan läsa en dikt. 

Jag lägger på luren. Kyrkovaktmästaren var mycket trevlig. Läs en dikt, stanna en stund. Ta den tid Ni behöver. 

Urnsättning kl ett. Fortfarande sommar. Nu är klockan kvart över elva. Färgerna är starkare, intrycken skarpare, dofterna tydligare, vindarna ljuvligare. 

Låt mig få vara ifred. Det hade lika gärna kunnat regna. Det är en sådan dag. Ingenting och allting är vackert. Hon skulle vara här. Men hon är inte det.

Jag har köpt gravljus på vägen. Och lika som vid begravningen blir ingenting bra. Det känns inte bra. Bara tomt. 

Det är som en filmscen igen. Ännu mer overklig än vid begravningen. 

Eran pappa står med urnan i famnen. Han gråter en tyst gråt, hela kroppen skakar. Krampaktigt håller han urnan, som ett barn man inte får tappa. Solen skiner och det är riktigt varmt, urnan är vit, snöret är blodrött. Talldoft. 

Sådana kontraster men ändå samma process i oss. Han lyfter blicken, jag fråter också, kroppen skakar. Krampar.

Lika svårt att släppa ner urnan i jorden som det var att åka från sjukhuset den förmiddagen. 

Så brutalt och inte alls vackert. Jag ville verkligen inte vara med. Det går inte att läsa en dikt. Allting svajar. Vi kramas. Håller krampaktigt om varandra. 

Det här blev mer ett avslut. Begravningen var mer ett slut på krisen och kaoset, en brytpunkt mot förberedelsen för att gå vidare med livet. Begravningen var en startpunkt för en livslång sorg. Tomheten att hantera. Den största förlusten. Urnsättningen var en brytpunkt för sommaren. Hon är i jorden. Där hon får frid. 

Bilturen hem. Solen skiner men vi är sorgsna. Jag är inte ritkigt närvarande under resten av dagen även om sinnesintrycken är skarpare. 

Vi har hittat en luftficka i sommaren. Vi är bara i början av något. Vi drar varandra växelvis. Håller under armar om den andra sjunker ihop. Sedan brter vi ihop. Tillsammans. 

Den natten drömde jag att jag sorterade blå, kalla lik på en högt belägen hylla. någon stod nedanför och iakttog. 

Vi har under den här tiden lärt oss vänta på besked. Beskedet om obuktionen. Bedömningar. Mikroskopi. Ingen hittar egentligen orsaken till att vår lilla flicka dött. Plöstlig spädbarnsdöd står det. Det är svårt för oss att ta in. 

Kommer jag någonsin få ro i min kropp, sinne och drömmar? Vi har en psyskologisk mognad, vi stänger inte av. Vi pratar om det. Allt handlar om psyksisk mognad. Jag vet inte. 

Eftermiddagsångest blandat med katastroftankar. Nästan varje dag. När natten går över till dag. När morgonen går över till förmiddag. Att släppa dagen. 

Vi har drabbats av den största separationen någonsin och dagens början påminner om den. 

Jag gråter på helt nytt sätt. Ett fysisk gråt som väller fram och tar över. Ett skrik som blir ett gråt. Ett gråt som hörs och märks, som lämnar spår av saliv och röda tunga ögon. 

Det är först nu jag börjar förstå att vi inte gjorde något fel. Skulden. 

Det är inte vårt fel att hon dog. Skulden. Gradvis bäddas den in i något mjukare. Det största ansvaret som kommer med ett barns födelse, att bli förälder; att se till att ingenting farligt händer sitt lilla barn. Och när det händer. 

Vi har misslyckats med vår uppgift. Men som många sa till oss, man kan inte sitta och titta på sitt barn dygnet runt. Alla upprepade gång på gång att vi inte gjort något fel, men så svårt det är att få orden och tanken att landa i oss. 

Jag har läst mycket om det här, att ett barn plöstligt dör och om sorg.. En känsla av misslyckande med den yttersta uppgiften som människa. Att överleva sitt barn. Det är onormalt att överleva sitt barn.

Det vi gått igenom är inte normalt. 

Gravstenen. Vi sätter typografin tillsammans. Får det överstökat. 

Mjösund är ett vackert namn på en plats. Du är inte där men det är en plats för att samla tankarna kring dig. 

Jag har funderat om och om igen på om vi kunde gjort något annorlunda. Vad hände? Hur ska vi kunna leva med att inte få veta? Vad hände egentligen? Du hade väl inte ont, du hade väl inte ångest? 

Återgången till vardagen. Något har hänt. Jag kan skjuta upp sorgen lättare nu. Uppskjutandet blir en paus. Ibland kommer ledsamheten kommer ifatt, ibland på ett konstigt sätt. 

Sorgen, kommer som en stor havsvåg. En tsunami. Plötsligt från stilla hav. Försöker låta den passera, med sin kraft. Så avtar den sakta och efter ett tag är allt lite lugnare. Ofta tar det ett tag till nästa våg. Kanske lite glesare mellan gångerna, men alltid kraftig. Sorgevågen. Jag är stolt över att jag klarar det här. 

Vissa dagar lever jag som det är min sista. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt. Ett halvår. Sex månader. Dagar. Minuter och sekunder. Utan min lilla flicka. Med min lilla flicka ständigt. 

Jag klarar mig! Jag besöker inte din grav lika ofta men jag säger åt mig att tillåta att det blir så! 

18 år har passeerat. April. Hon hjälper mig att överleva och hon kommer att hjälpa mig att dö. 

Till slut kommer dom fina, goda minnena att ta över.

Livet går vidare, sorgen försvinner inte, man lär sig bara att leva med den! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över