ram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Att leva ett helt liv och känna att något är fel, att man inte är som alla andra, utan att få en diagnos är såklart väldigt jobbigt. 

Jag var runt tonåren när jag började märka av att något inte var som det skulle. Som tonåring så funderade jag kanske inte så mycket på att det kunde vara en sjukdom utan grubblande väl mer i allmänhet över min existens och varför jag aldrig riktigt kände att jag passade in. 

Runt den här tiden i mitt liv så såg säkert allting helt normalt ut utifrån. Jag hade vänner, på fritiden, aldrig i skolan, skolan gick hyfsat bra och jag hade fritidsintressen. Men inuti mitt huvud så var det en helt annan historia, 

Jag kände mig väldigt ensam, trots att jag hade både familjen och en del vänner. 

Jag fick aldrig de höga betygen jag förväntade mig själv att få trots att jag kämpade så, jag var inte helt dum men förstod aldrig riktigt varför jag inte fick dom. 

Jag har alltid haft extrem prestationsångest och oroar mig hela tiden för allt. Jag känner av min omgivning hela tiden och scannar känslor och vibbar från dom runtomkring mig. Jag ligger hela tiden ett steg före, inne i huvudet, och vet oftast vad som ska hända och ske innan det gör det. 

Det är oerhört stressande för mig och det är något jag fått hjälp att förstå nu på äldre dagar. 

Jag har stressat så här hela mitt liv, jag får ofta magont, huvudvärk och extrem trötthet av all stress och oro, tröttheten är det som varit värst. 

Jag har aldrig orkat umgåtts lika mycket som alla andra och det har därför ökat på min utanförskap hela tiden under hela mitt liv. 

Jag har alltid haft svårt för att minnas saker samtidigt som jag ältar saker till förbannelse, bearbetar genom att älta och fundera. Tankar som "kunde jag gjort annorlunda eller sagt andra saker". 

Att ständigt leva med en känsla av oro och misslyckande tär på både psyket och kroppen. 

Fysiskt så orkar jag inte heller som alla andra, jag kan hålla på ett tag, kanske går det att jag kan hänga med några aktiviteter men sedan blir jag "sjuk", jag får som "förkylning" och mycket mer värk. Till slut när värken och smärtan är så påtaglig och de ena symptomen avlöser det andra så blir jag så deprimerad och ligger bara hemma och gråter för att jag känner mig så misslyckad. 

Varför orkar jag inte som andra? 

Samtidigt så tycker omgivningen att jag mest är lat och engagerad. "Ryck upp dig nu"! har jag hört så många gånger så jag kan inte ens räkna. 

Under perioder har jag haft svårt att sova och fick till en början prova en massa antidepressiva som läkarna var snabba att skriva ut, dom hjälper ingenting och jag känner mest att jag går runt som med ett stort moln av bomull inuti huvudet när jag tar dom. 

Jag har kämpat hela mitt liv med att få läkare och sjukvården att lyssna på mig och ta mig på allvar, men det var alltid samma svar " Allt sitter i huvudet" "Fibromyalgi finns inte ens" "Smärtan kommer nog från överansträngning" "Gå hem och ta en Alvedon o vila så ska du se att det går över".

Jag är inte den som ger mig i första taget så jag tar tag i saker när jag "repat" mig under en tid så att jag kan börja om hela historien igen och igen och igen, kriga för mina rättigheter som kronisk sjuk.

Det har gått i cykler genom åren. Glad och med lite energi, börjar aktiviteter/träna/plugga, får ett bakslag och blir sjuk i "förkylningssymptom" som inte går över och blir till slut deprimerad. 

Sedan jag fick mitt första barn för 19 år sedan så eskalerade allt, ett barn får man inte ledigt ifrån. Man kan inte säga upp sig som mamma, ännu värre blev det efter dom andra barnen som föddes väldigt tätt. 

Men det var egentligen inte förrän 2014 som jag brakade rakt in i kaklet med full kraft, efter år som ensamstående med alla 5 barn, jobb, dagis, skola, plugga i två omgångar och samtidigt jobba för att inte studielånet skulle äta upp mig. Jag kraschade, föll ihop, allt blev svart och vaknade upp på sjukhuset. 

Jag hade redan flera år tidigare tagit kontakt med läkare för att jag inte orkade mer, men svaren alltid desamma och till slut brakade allt och jag blev sängliggande. 

Här börjar min resa! Jag har själv haft aningar under åren om att det är Fibromyalgi jag har, hade även funderingar på Borrelia, ADD eller ME/CFS men jag var helt säker på att jag hade en diagnos. 

Efter första omgången med kampen mot sjukvården så började jag hitta mig själv lite, jag visste att det skulle bli en lång och krokig väg men hjälp skulle jag bara ha. 

Till slut, efter en massa tjat på sjukvården här utan resultat, skrev jag en egenremiss till en privatklinik i Göteborg, det var en enorm ansträngning för mig att resa och vara med om undersökningen men väl där var jag fast besluten att få en diagnos. 

Jag stod på mig, jag kände i varje ben i kroppen att jag måste få en diagnos, jag grät av trötthet när dom fysiska och psykiska testerna var över och dom kom fram till att jag har Fibromyalgi!

Den dagen när jag såg läkaren på privatkliniken skriva in min diagnos i min journal var vändningen för mig!

Äntligen fick jag bekräftelse utifrån någon annan att det inte var mig det var fel på! Jag var inte en lat och tråkigt person. Jag var inte oduglig människa som bara är trött jämt. Jag var inte den dåliga anställde som var sjuk jämt. Jag var inte den misslyckade föräldern som inte orkade med barnen hela tiden eller deras föräldramöten/utvecklingssamtal. 

Jag har en kronisk sjukdom! Jag har Fibromyalgi! Det är sjukdomen som är alla dessa saker som jag identifierat mig med hela mitt liv, inte jag som person. För mig var det en uppenbarelse att få diagnosen på papper. Att äntligen få en förklaring och en ryggrad att luta mig mot. Nu kan jag "försvara" mig mot dom runtomkring mig.

Jag är en smart och kreativ människa som älskar att fotografera och att skriva, allt det andra, tröttheten, den så kallade "latheten" och svårigheter att komma ihåg och komma igång, det är Fibromyalgin ( och eventuellt en eller annan diagnos till ).

Nu, sen jag fick diagnosen, kan jag äntligen känna mig som en person! 

Jag behöver inte längre säga elaka saker till mig själv inuti huvudet, den där inre rösten ni vet! 

Nu tränar jag min inre röst på att säga snälla saker, jag påminner mig själv hela tiden att jag duger och när jag mår som sämst får jag bakslag. Men jag är äntligen JAG igen! 

Min diagnos är min ryggrad! 

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit    
Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.  

Kram på Er alla, Tack för att Du läste ända hit   Fråga gärna om det är något Ni undrar över eller lämna gärna en kommentar så gör jag lika tillbaka.